Annemor berättar om min självbiografi

På en blogg jag följer som heter Min Kreativitet, som är skriven av Annemor, hittade jag ett inlägg om min självbiografi som heter Min spegelbild, som jag blev otroligt berörd av.
Så här skrev hon:

Jag ligger och läser och har snart läst ut en otroligt intressant och välskriven bok, en självbiografi om en kvinnas uppväxt med ADHD och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Boken heter ”Min spegelbild” och är skriven av Vanjavit Taaveniku.

Det är en bok alla som arbetar med barn borde läsa. Den inger hopp i all smärta. Den visar hur viktigt det är för alla barn att få rätt stöttning och hjälp. Vi är alla individer och vi är alla olika men alla barn behöver få hjälp att må bra i skolans värld, det är varje barns rättighet och det är de vuxnas uppgift.

Efter mitt författarskap som inte blev som jag tänkt mig, den emotionella pressen som jag haft under många dagar i över 2 års tid nu. Med att försöka nå ut med min bok, utan att inte egentligen ha någon kunskap hur man gör det. Jag har hållit några fåtal föreläsningar, men när jag försökt arrangera några nya har svaren inte kommit tillbaka. Varken ett ja eller ett nej. Tankarna som kommit, om jag verkligen är en bra författare har förföljt mig. Men det är sådana här enkla saker, ett blogginlägg, ett mail om att någon vill köpa någon bok. Det betyder verkligen allt för mig. Så tack Annemor, för att du berättat om min bok, och stärkt min självkänsla lite.

Du kan läsa inlägget HÄR.

Katter har en magisk kraft om man inte mår bra

Söndag kväll till måndag eftermiddag hade jag det svårt att stå ut. Med alla känslor som var ett kaos inom mig. Alla tankar som härjade och skrek i mitt huvud.

För ett tag sedan träffade jag min mormor, och som jag längtat efter den stunden då vi kan prata och umgås igen. Vi hade inte setts sedan jag var tonåring. Allting blev annorlunda efter det. Vi tappade kontakten. Och jag är så rädd för att det kommer att hända igen. När jag inte vågar ringa och inte mormor ringer heller. Jag saknar redan henne. Men hur ska jag hitta modet? Varför jag inte vågar ringa henne är för att jag är rädd för att förlora henne igen. Och att det blir mer smärtsamt om vi har en positiv kontakt med varandra. Samtidigt, om jag inte ringer kommer jag förmodligen bara bli mer ledsen. Som tur är har jag Kirsi och Dallas. Som tröstar mig i dessa stunder.

Jag fick ett kort sent i vår, en hälsning från mormor och morfar. Jag saknar mormor, det gör jag verkligen. Jag har satt kortet på mitt datorbord. Så att det påminner mig, att jag faktiskt kanske skulle må bra av att ringa henne ändå.

Ibland är det svårt att se de saker som är värda att leva för

När livet känns tufft är det svårt att se de saker som är värda att leva för. Men det finns de där småsakerna som faktiskt är värda att fortsätta att leva för.

Jag har bland annat mina två katter, speciellt Kirsi som alltid finns där vid min sida, men även Dallas på sitt eget sätt. Jag har även min bästa vän, min livskamrat som gör mitt liv ljust, även när allting ser svart ut. Jag har även katterna på Fiahemmet att ta hand om, där jag arbetar som volontär. Det finns så mycket positivt, men varför ska det vara så svårt att se det?