Del 5: Odlargränd och Dialektisk beteendeterapi

Detta kommer bli den sista delen i serien psykisk ohälsa, i alla fall som det ser ut nu. Efter Odlargränd kommer jag fortsätta att fylla på med information, men då om min nutid och resumé varje halvår för att uppdatera min följare om hur det går med mig och mitt psykiska mående. Jag tänker att Odlargränd är en sådan bra del att sluta med, då den mörk, men även väldigt ljus, och har haft den största påverkan till ett bättre mående i mitt liv. Boendet Odlargränd och dess personal har betytt nästan allt för mig. Allt stöd de gav mig under dessa 3 år jag bodde där. Jag kan aldrig tacka dem nog för det.

Jag flyttade dit strax efter jag fyllt 17 år. Jag hade rosa hår och var lite för smal, med många skärsår på armarna. Jag kunde fortfarande le på fotografier, men jag log inte inombords. På insidan kände jag mig som död, samtidigt som känslorna, som ändå existerade tog kål på mig. Bit efter bit, dag efter dag.
Jag blev inskriven på jour avdelning på barnpsykiatrin, som längst var jag inskriven i cirka en månad. Som jag skrev i del 4 var det påfrestande psykiskt att vara där. Jag hade slutat med mina antipsykotiska medicin, vilket var anledningen till att jag gick ner alldeles för fort i vikt. Från att väga kanske 70-80 kg gick jag på ungefärligen en månad ner till 50-60 kg. Det var då jag blev besatt av min vikt. Att jag ständigt ville bli smalare och spinkigare. Men det spelade inget roll, för jag såg mig som som stor ändå. Men jag vägrade att se det då.

Det var min läkare på barnpsykiatrin med mitt tillstånd som bestämde sig för att skriva in mig på behandlingshemmet/träningsboendet Odlargränd. Det var väldigt långt hemifrån. Cirka 3-4 timmars bilfärd. Det var en svår tid för både mig men även min familj. Vi alla påverkades av det. Det kändes lite som om jag förlorade min syskon och föräldrar, men givetvis gjorde jag inte det.

Även fast jag blev inskriven på Odlargränd och fick bo där, var det en av de mest utmanande stunder i mitt liv. Jag arbetade väldigt mycket med mig själv och mina känslor. Det hände att jag blev inskriven på låsta avdelningar på psykiatrin igen, men jag blev sakta med säkert bättre. Med ett starkare självförtroende och självkänsla. Vågade jag allt mer, och kunde känna att jag faktiskt var stark, och inte så svag psykiskt som jag trott. Jag har en järnvilja till att fortsätta till något bättre. Och även fast det känns som jag förlorar det ibland så vet jag att den där viljan vilar någonstans inom mig. Jag ger aldrig upp.

Efter jag flyttat från Odlargränd, efter alla dessa 3 år av träning och utmaningar, började jag i Dialektiskt beteendeterapi. Jag fick då reda på att jag hade Emotionellt instabil personlighetsstörning som diagnos. Så jag hade inte enbart neuropsykiatriska diagnoser, som jag trott. Att gå i Dialektiskt beteendeterapi var också en utmaning. I hela mitt liv har jag flytt från otäcka känslor och tankar. Antingen levt i dåtid eller framtid, och inte nutid. I DBT:n fick jag lära mig att också att leva i nuet. Det känns som om Dialektiskt beteendeterapi var den sista biten i pusslet, som kompleterade Odlargränd och blev en perfekt terapi. Idag är jag en vuxen kvinna, med ett mycket stabilare mående. Det må hända att det kommer tuffa dagar, och jag ser bara allting i svart eller vitt. Men trots svart tillvaro, har jag hopp om ett ljusare liv.

För er som läst alla delar, hoppas jag att ni har kunnat ta åt er något jag skrivit. Kanske ni känner igen er, kanske ni känner er mindre ensamma. Jag hoppas att mina texter har gjort någon nytta. Om ni undrar över något, har frågar eller bara vill skriva till mig, kanske ventilera av dig (vilket jag också behöver ibland) skicka då ett mejl till: vanjavit@gmail.com