Del 3: Att leva med psykisk ohälsa som vuxen i dagens samhälle

I vuxen ålder sätter samhället krav på en på ett helt annat sätt en vad det gjorde som barn. Som vuxen är det meningen att man ska gå i skolan, eller ha en fast anställning. Det är en osynlig regel, men hur ska de som faktiskt inte klarar av den pressen kunna göra det? Jag har varit i den situationen många, många gånger, och är det mer eller mindre fortfarande. Jag har haft tur i livet, även fast jag har haft mycket otur. Jag har turen att få ha praktik sedan 20 års åldern, en praktik som är anpassad efter mig och mina behov. Jag lever visserligen på bidrag, som många kanske ogillar. Varför går hon inte skolan eller jobbar för? Är hon verkligen så lat? Kanske många tänker. Men det handlar inte om lathet. Eller att det är bekvämt att åka färdtjänst istället för kommunalt. Det handlar att jag behöver ta hand om mig själv, för jag vet nu som vuxen vad mina gränser går. Jag är fullt medveten om att jag aldrig kommer att kunna klara av att gå i skolan, eller ha en fast anställning. Min energinivå är så pass begränsad, så att jag efter min praktik på 3 timmar sover i minst 2 timmar efteråt. Jag vet hur det är att gå in i vägen, det har jag gjort en antal gånger. Första gången var jag 13 år, senaste tillfället är nu. Att gå in i vägen innebär inte att man bara mår dåligt en vecka eller två. Utan att man kan må fruktansvärt dåligt i månader eller år innan man blir bättre. Vissa blir inte ens bättre. Men samhället förstår inte detta. Att neka bidrag kan leda till så mycket lidande hos individer som är i behov av det. Som antingen tvingas jobba eller gå i skolan, som kan sluta i att individen till sist går in väggen. I mitt exempel skulle det innebära att jag kan få ökade självskadetankar och självmordstankar. Att mitt allmäntillstånd blir avsevärt försämras och kan leda till svår och djup depression. Jag känner många som blivit nekade bidrag, och som inte är kapabla till att jobba eller studera, och hur dåligt de mår. Vad ska jag göra om jag inte får inkomst, och inte kan tjäna den själv? Man kan alltid överklaga och göra en ny ansökan, men om inte det går. Vad gör man då? Vända sig till nära och kära? Låna pengar? Skriva in sig på arbetsförmedlingen och söka temporära bidrag, som inte ens är säkert att man får? Så fort man är inskriven på arbetsförmedlingen är det ännu svårare att få bidrag från Försäkringskassan. Räcker det inte att kämpa sig upp varje dag, leva med sina diagnoser, oavsett vad de är och vad de innebär? Utan ska man också behöva oroa sig för sin ekonomi? Återigen som en påminnelse. Att inte kunna arbeta eller studera handlar inte om lathet eller bekvämlighet. Det handlar om att lära sig inse sina begränsningar och värna om sitt liv och välmående.