Del 2: Skolan

Områden utanför skolan blev min tillflykt, eller avskilda platser på skolgården. Där jag kunde få vara ifred. Ju mer jag ansträngde mig i klassrummet, desto svårare blev det att hålla min energinivå i schack. Om jag ens hade någon energinivå, från början.

Jag har alltid varit väldigt självkritisk, och det märktes tydligt i skolan, jag ville vara överlägsen och bäst i alla ämnen. Speciellt bild, som jag i för sig var rätt duktig på. Men så fort någon annan utförde något bättre en mig, föll jag ner. Ner i självkritikens avgrund. Jag blev besviken på mig själv, jag blev arg och ledsen. Förutom min självkritik försökte jag även som i barndomen att passa in i en stereotypisk mall, men utan att lyckas särskilt bra. Jag har alltid varit annorlunda, både utseende och personlighetsmässigt, och har aldrig passat in i en mall där tanken är att man ska vara social och framåt. Jag var istället skygg och blyg, men trivdes aldrig riktigt med det. Jag ville ju vara som alla andra, men hur ska man kunna det när man inte var det. I vuxen ålder förstår jag att alla är unika, men det begreppet fanns inte när jag gick i skolan. Jag ville vara poplär, vara något speciellt och stå i centrum. Ändå så valde jag att gå uppför brandstegen och sätta mig där, och studera något jag aldrig skulle kunna förstå, och jag fortsatte mig att känna mig ledsen.