Del 1: Barndomen

Redan som liten var jag skör och instabil. Jag kände mig svag, och ofta ledsen. Det fanns stunder som var positiva i min barndom. Jag har många minnen med skratt också, men ändå är det minnet av de grå och svarta dagar som har övertaget. Det har nästan alltid känns som jag har haft en tyngd över mina axlar som jag fått bära, oavsett om jag ville det eller inte. En stor faktor till att jag mådde psykiskt dåligt som liten var min Asperger diagnos, och min ständiga desperation att passa in och att vara alla till lags. Till sist blir det tufft, att kämpa för att likna andra, blev utmattande och jag blev förvirrad. Vem är jag? Varför försöker jag vara någon annan? Hur gör andra som får dem att vara så ”normala” och att passa in bland resten? Hur? Hur…?