Del 5: Kortidsboendet Fransblom

Från att gått i en skola där ingen förstod mig, slutade jag aldrig förundras över hur många fantastiska och kunniga människor det fanns också. Förutom lärarna på den kommungemensamma gruppen hade jag en plats på ett korttidsboende som hette Fransblom. Där personalen stöttade mig, men framförallt pratade och umgicks med mig. Jag hade inte många vänner i mitt liv, egentligen inga alls. Jag hade förlorat alla min kontakter med min gamla vänner som hade gått i samma högstadieklass som jag.
Personalen och jag åkte ut för att fotografera, vi satt och målade tillsammans, såg på film och de lyssnade på när jag spelade gitarr. Det låter kanske konstigt och tragiskt, men många av personalen kändes som mina vänner. Till sist fick jag kontakt med andra som också var där, men det tog sin tid innan jag vågade öppna mig för andra. Det är i för sig inte så konstigt, med tanke på hur sviken jag kände mig för att många till sist lämnat mig för att jag mådde dåligt. Det var inga dåliga vänner jag haft. Jag har många glada och positiva minnen med dem, men jag förstår samtidigt varför de drog sig undan allt mer. Det kan vara svårt att umgås med någon som får panikångestattacker så fort man närmar sig där det är befolkat med människor. Svårt att umgås med någon som stänger dörren när de är så snälla och hälsa på. Jag skäms lite för det idag, hur snälla de var mot mig, men ändå så stängda jag dem ute. Så att de lämnade mig är delvis mitt fel, men det gjorde inte mindre ont för det. Två år gick fort på Fransblom. Ibland sov jag över där, ibland var jag bara där över dagen. Nu minns jag inte hur många dagar jag var där i veckan. Det mesta delen från 13 års ålder känns luddigt och svårt att greppa. Hur dåligt jag mådde, men även de positiva stunderna, allt har blandat sig samman som ett trassligt garn.
Men en sak är säker. Jag kände mig älskad på Fransblom. Det blev mitt andra hem.