Del 4: Den kommungemensamma gruppen

När jag var 14 år var jag inget barn längre, jag var inte vuxen heller. Men som jag ändå kände mig. Allt jag redan då gått igenom… Alla negativa erfarenheter av skolan gjorde mig känslomässigt svart och grå. Så när jag skulle börja i en kommungemensam grupp var jag väldigt rädd för att samma sak som hänt i min förra skulle återupprepas. Men det gjorde det inte.

Den kommungemensamma grupp jag gick i var inriktad till individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det märktes även att lärarna var pålästa och hade arbetat med det neuropsykiatriska diagnoser innan och under en längre tid. Lärarna var helt underbara där. Det kändes kravlöst, samtidigt som jag plötsligt blev intresserad av att lära mig. Speciellt engelska vilket jag hade haft svårt för innan. Det ämnet började växa för mig, men troligtvis var det mest pågrund av läraren jag hade i engelska anpassade det så pass mycket efter mig. För det var verkligen en individanpassad klass. Där handlade det inte om att alla skulle passa in i en mall, utan hitta en skolgång som fungerande för varje enskild elev. Det var i den kommungemensamma gruppen jag lärt mig som mest, och även fått utveckla mig i skolan. Det skulle aldrig varit möjligt i min förra skola och klass. Jag klandrar inte personalen och lärare, men om skolan inte informeras om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och även psykisk ohälsa. Så är det väldigt svårt att hjälpa elever som har det svårt och/eller mår dåligt i skolan. I den kommungemensamma gruppen var kommunikationen mellan mina mamma och mina lärare tydlig och självklar. Om man stöter på ett problem eller om det blir missförstånd, hittar man en lösning. Så var det även på Odlargränd där jag bodde under 3 års tid. Odlargränd kan ni läsa om HÄR. Och om den lösningen inte fungerar, hittar man en ny lösning. Det kändes nästan som jag hittat hem i skolan. Äntligen hittat ett sätt att lära mig, utan stress och ständig ångest.

Även fast det fanns väldigt svåra stunder i skolan, då lärarna fick dra mig till et vidbehov rummet från toaletten som jag låst mig in på. Även fast jag många gånger inte var kontaktbar. Så vägde de positiva stunderna upp mer än vad de negativa gjorde. Jag önskar bara att det fanns fler sådana klasser. Så att barn med olika neuropsykiatriska diagnoser har samma chans till att lära som andra elever har. Men istället stängs dessa klasser ner en efter en. Det är tragiskt. Om jag hade makt, skulle jag gjort det ogjort. För ALLA ska kunna få lära sig, få utvecklas och känna en samhörighet i skolans värld.