Del 3: Högstadiet

När jag gick i högstadiet är idag som ett enda gigantiskt och rörigt minne.
Hur ska jag kunna förklara allt som hänt på ett ändå koncist sätt utan att röra till det för mycket? Men jag ska ge det ett försök.

Något jag minns så väl var de promenader jag tog när jag inte var med på klasserna, hur jag vandrande planlöst. Mina tankar lika så. Allting kändes tomt, samtidigt som det var en storm inombords. Jag minns de gånger jag satt i matsalen själv, jag minns hur mina klasskamrater stirrade på mig när jag blev rullad på bår till ambulansen. Jag minns alla sjukhusbesök, jag minns hur de stack en nål i mitt finger. Jag minns hur pratade med mig, och frågade om jag var gravid. Men det var jag inte. Jag hade Aspergers syndrom och ADHD, men det visste man inte då.

När jag var 13 år etablerades min kontakt med psykiatrin för första gången.
Jag befann mig då i ett psykotiskt tillstånd. Jag såg och hörde saker som inte fanns. Min mamma var med mig. Men jag pratade inte alls. Utan jag tittade på golvet, på det som jagade mig. Svarta skiftskepnader, ibland med knivar. Ibland utan. Oavsett var det väldigt otäckt att se dessa syner. Det värsta var att jag inte visste om det var på riktigt eller inte. Den gränsen var väldigt otydlig. Jag kunde höra toner utanför mitt rum hemma, jag visste inte heller om det existerade eller inte. Ibland visste jag inte ens om jag själv existerade. Det var i detta skede jag började med starka antipsykotiska mediciner och även medicin för depression och panikångest.

Klockan blev min bäste vän. Jag kunde titta på sekundvisaren i timmar. Ibland lyssnade jag på musik, ibland skrev jag brev. Men oftast blev det så att jag satt framför mitt skrivbord eller sov bort dagarna. Som flöt ihop till ett enda virrvarr av ingenting. Men min mamma satt ofta hos mig på kvällarna. Min familj fanns där. I den vilda stormen, fanns ändå trygghet, i en otrygg värld.