Del 2: Skolans stress

Det var när jag började i mellanstadiet jag började känna stor press. Under lågstadiet kändes det som man fortfarande fick vara barn. Att allting inte handlande om att prestera, utan om att lära sig i en lugn takt. I lågstadiet bytte vi klistermärken och lekte på rasterna. Lärarna var inte så stränga när det gällde skolarbetet, man fick jobba något i sin egen takt åtminstone. I svenskan då man skrev i sin skoldagbok fick man frågor istället för betyg. Allting var så mycket mer stressande i mellanstadiet och högstadiet. Det kändes som man var tvingad att prestera konstant, dessutom hade jag svårt att förstå det sociala samspelet, skämten blev grövre mellan eleverna, en förändring jag hade svårt att hantera och förstå. Mina klasskamrater försökta plötsligt bete sig vuxet, vilket jag inte heller förstod. Var vi inte forfarande barn? Hur kan de slå om så svårt, som från natt till dag? Mina tjejkompisar fick sin menstruation. Jag undrade varför det dröjde för mig. Jag hade svårt med att min kropp förändras och mer och mer till en kvinnas kropp. Förändringar har alltid varit något som varit jobbigt för mig. Jag låste mig, med det menar jag att jag bland annat inte klarade av matematiken. När jag började med multiplikationstabellen fick jag till slut ha en fusklapp med hela tabellen fasttejpad på min bänkplats i klassrummet. Jag hade svårt för engelskan också. De enda ämnen som jag fortfarande tyckte om var bild och svenska. Speciellt svenskan då vi skulle skriva noveller. Helst bild då det var fritt att måla vad vi ville. Det var då min talang syntes. För visst hade jag mina talanger. Det var bara väldigt svårt att plocka fram dem när jag hela tiden kände en sådan stor stress.