Del 1: Att inte förstå och känna sig ensam som barn

Redan som litet barn förstod jag att det var något ”fel” med mig, men jag förstod aldrig riktigt varför. Jag älskade böcker redan från 3 års ålder, och istället för att leka med dockor staplade jag böcker, och bläddrade bland bilder som jag på något sätt kändes betryggande. När jag satt i barnvagn hade jag en bok i handen, när jag var på dagis hade jag också en bok i handen. Det var alltid böcker som var i centrum. Jag fick aldrig nog om av dem.

Jag tittade omkring mig många gånger, men allting var diffust, och blev ännu suddigare ju äldre jag blev. Jag förstod inte riktigt ansiktsuttryck, eller kroppsspråk. I mina ögon vevade bara personer med armarna i konstiga gester.
Jag hade även svårt att se gränsen om vad som var rätt och fel, är det rätt att ta den där sista smulan pärlsocker från tallriken i skolan? Givetvis blev andra barn arga på mig, de sa att jag tagit en chokladboll för mycket. Jag förstod verkligen inte vad jag gjort för fel.

Oftast har jag haft en stöttepelare att hålla mig fast vid, vänner på dagis, skolan och fritiden. Som jag kunde ”härma” av så att jag hängde med i det sociala samspelet mer än vad kanske pojkar med Aspergers syndrom skulle gjort.
Men det gynnande mig inte, för när en stöttepelare försvann blev jag väldigt sårbar.
Jag drog mig istället undan och undvek alla, speciellt de andra barnen.

Ensamheten var en stark känsla jag hade som barn, att känna mig utanför. De flesta i vuxen ålder vet nog hur det är att känna sig ensam och övergiven, och tänk som barn. Att uppleva en så fruktansvärd känsla dagligen. Att inte passa in, att alltid försöka vara en i mängden, även fast man på något sätt visste att man inte tillhörde den där gruppen. Jag stod ensam, oavsett mina stöttepelare. Var jag väldigt, väldigt ensam som barn.