När saker börjar komma upp till ytan

Jag har fått flera tankeställare sedan jag var hos P på psykiatrin. Hur jag fortfarande förtränger saker, och hur mitt beteendemönster fortfarande påverkar mig.
Hon nämnde flera gånger igår det faktum att jag är hård mot mig själv. Som är något jag inte tänker på … Men det är jag.
Det är som ingrott i huden. I mig, sen min skoltid. Då jag alltid ville visa att jag fixar detta, att jag kan. Men som jag många gånger inte lyckades, så kände jag mig misslyckad, och försökte anstränga mig ännu mer, tills det blev som ett beteendemönster. Och ett beteende, är inte alls lätt att knäcka, och jag tror de som har liknande problematik, vet vad jag menar.

Jag känner mig från och till vedervärdig, av min trötthet, och att det kanske faktiskt är jag som skapar den många gånger. Att jag inte kan bättre.
Och när jag såg när P skrev på tavlan. Det jag nämnde om mina 5 projekt, att jag slarvar med maten och vilan. Såklart man blir piss off på sig själv. När jag innerst inne vet att det inte funkar. Fast jag fortfarande envisas med att jag ska klara detta!

Det känns som jag river upp sår, små delar av mig själv som jag själv glömt bort, trängt undan. För att jag vill fixa allting, och helst utan någon hjälp alls.
Just nu känns det, att det är meningen att jag verkligen ska börja i terapi, att det finns saker under ytan. Som nu börjar komma fram.
Det känns som det är dags, att gå emot sidorna av mitt gamla jag, med tanken på att den delen av mig börjar synas under vattenytan.

Samtal på psykiatrin 8/11-12

Ännu ett samtal på psykiatrin, denna gång lämnade jag rummet med många positiva känslor, trots tröttheten, så gav det samtidigt väldigt mycket. Jag träffade P, som just nu och antagligen framöver komma vara min kontaktperson gällande terapi. Som jag känner mig nöjd med, då jag känner att personkemin stämmer mellan oss.
Vi pratade inte så mycket om just DBT, direkt, men vi pratade mycket om fördelar och nackdelar med just DBT och även hur dagsläget är. Vilka svårigheter jag har, och även vad jag klarar av.
Något som kändes skönt är att om vi även kommer överens om att DBT inte är rätt för mig, så kan vi själva spåna vidare på vad som kan vara ett alternativ. Som DBT är mycket intensivt, och jag känner mig rädd för att börja, som jag ändå byggt upp så mycket.
Men hon sa att jag uppfyller kriterier så jag kan få hjälp, även om det inte blir DBT. Så är dörrarna öppna för andra möjligheter för ett lugnare och mer stabilt liv. Som känns bra, och tryggt.

Sen ett annat positivt besked är att jag har blivit beviljad, inte kedjetäcke men ett bolltäcke som ger likande effekt. Det är beställt, så framöver kommer jag att ha tillgång till ännu ett verktyg. Mot ångest och oro.

Möte på psykiatrin 2/11-12

Det var mycket att smälta efter mötet på psykiatrin.
För det första så hade jag inte uppfattat att jag skulle träffa en arbetsterapeut men OCKSÅ en från DBT teamet. Det blev en förändring som jag inte riktigt väntat mig, i min trygga värld. Men på ett sätt kändes det skönt, att ta allting på en och samma gång.

Om kedjetäcket berättade min arbetsterapeut om att det var till för sömn först och främst, och inte ångest. Men jag vet att det inte det stämmer helt, som jag själv har testat det mot ångest, och det funkar. Och jag har även hört att det är många fler som tycker, och har det så också. På något sätt då, så undrar jag vad den där arbetsterapeuten verkligen menade. Dock kände jag att jag inte fick något bra intryck av henne allmänt heller. Om det inte skulle gå, så tänker jag ändå överklaga.

Hon från DBT teamet kändes bra, och jag fick ut mycket från vad hon hade att säga. Jag pratade även om mina minnen som är så starka, vi pratade då kring trauma, och om det var aktuellt om att behandla.
Jag tror att vi kände oss lite osäkra båda två. Som jag redan har många strategier, och jag har varit självskadefri i mer en två månader, jag klarar av ett hushåll, ekonomi och mycket mer.
Men samtidigt vet jag, att den mörka sidan inom mig lurar i dessa smutsiga hörn.
Jag känner att jag vill ta ännu ett steg till säkerhet. Jag är orolig för att falla igen.

Jag kommer att träffa P, hon från DBT teamet igen, kommande torsdag, då vi ska gå vidare om hur vi ska göra. Om jag ska gå i terapi eller inte.
Innan mötet ska jag prata med boendestödet, om backup bland annat, som jag vet att detta kommer vara förjävligt tufft att arbeta med. Och även gå igenom DBT häftet som jag fick med från mötet.
Kedjetäcket kommer jag få besked om, förhoppningsvis snart.

Mycket kan verka vara på gång

Trots min trötta sida, så händer saker. Ibland för mycket. Bland annat som att jag fick ett brev på kort varsel om ett möte med en arbetsterapeut. Kort varsel får inga plus poäng från min sida. Min oroliga Asperger får spel i mitt huvud … Sen vet jag inte heller om det verkligen behövs. En till sak är att det kommer bli väldigt dyrt för mig.

Mina sinneslägen förvirrar mig helt och hållet ibland. Som jag tror kan vara en orsak till paniken jag känner inför att tackla minnen och andra psykiska besvär jag drabbas av.
Men om jag väntar i två dagar så kan hela min situation och humör vara ändrat till positiv och super glad.
Det är så svårt att inte bli rädd över känslor.

Än vet jag inte hur jag ska göra, jag har idag och imorgon på mig för att ändra mig om mötet på fredag.

En annan sak som är positiv, tror jag i alla fall, är att jag fick ett samtal, som jag tyvärr inte kunde svara på då. Men jag fick meddelande om att det handlade om kedjetäcket jag ansökt till.
Så antingen eller, det kan gå bra, eller inte. Det återstår och vänta och se.

Att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser man har

Jag är i en period då jag finner att jag inte behöver så mycket hjälp. Denna vecka har jag bokat av boendestödet fyra dagar, men det är bara positivt, och en utveckling.
Plötsligt, eller ju mer tiden går, så börjar jag tro att jag kommer kunna leva utan hjälp från boendestöd.
Fast ett heltids jobb är än långt ifrån mina tankar, liksom hjälpen från psykiatrin.
Vissa gränser för man ändå dra, men vissa känns också till för att passera.
Ett av mina mål i livet är än, att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser jag har.
Och jag närmar mig.
Jag kan tygla mina svårigheter, jag kan fokusera på annat en ångest och misär, jag kan hantera mina diagnosers upp och ner svängar.
Jag sköter en lägenhet, har hand om min ekonomi helt själv och jag har aldrig haft skulder.
Jag ringer samtal själv, kan åka kommunalt (även fast det tar en helskotta massa energi), jag hanterar medicin själv (även fast det ibland kan vara svårt att hålla bort impulserna), jag har ett jobb och det är en sysselsättning jag trivs med. Den sociala biten är kanske inte så bredd, men det är en nivå jag oftast trivs med, även fast jag önskar mer ibland (men jag försöker inte att stressa fram det).
Jag tar tag i mina drömmar och mål, ett bevis för det är föreläsningen och jag försöker använda mig av mina talanger så ofta jag kan och får möjligheter.
Och en sak till, att jag lämnar mitt självskadebeteende, bit efter bit, sakta. Men utan tvekan, börjar den vägen av mitt liv försvinna.
Jag reser mig stolt.

Bloggen är öppen för läsare … igen

Som ni kanske har märkt har bloggen varit stängd för publika läsare. Jag har mått så fruktansvärt skit, så jag tappat bort all logik, till att tänka och fungera överhuvudtaget.
När jag hamnar i dessa lägen. flippar jag ut på många sett, ett bland dem är att jag stänger av mig från den yttre världen, som jag inte har något ork, eller livsgnista alls.

Mitt arbete har varit problemet till denna nedåtgång. Men efter ett möte idag med min handledare känner jag första gången på länge, en trötthet – men en bra sådan. Utmattad av att det kommer lösa sig. Att det kommer bli bra på riktigt … igen.

Nya idéer till min kommande föreläsning

Igår kväll fick jag en av mina ADHD kickar och bestämde mig för att gå på en föreläsning på kvällen, som jag uppskattade väldigt mycket, på många sett. Men framför allt därför jag fick nya idéer kring att framställa min egna föreläsning så bra som möjligt. Så nu har jag lite mer i att stå igen kring det visuella av föreläsningen. Det är alltid betydelsefullt med nya infallsvinklar.

Istället för att rulla tummarna …

… så har jag börjat fatta att det krävs mer en så. Det tar ofta ett tag, tills jag kan få en liten aning om varför jag mår som jag gör. Denna gång börjar jag fatta, att jag behöver kickar. Något att längta emot, något som jag kan finna energi i.
För jag har kommit fram till att de vanliga sakerna jag kan finna energi ifrån. Som musiken jag lyssnar på, bra böcker. Inte räcker denna gång. Jag behöver ha något starkare.

Samtidigt som jag röjer undan ”fysiska” problem, så tar det mycket energi.
Men nu har jag tänkt lite framåt.

I början av nästa vecka ska jag träffa en vän, som jag längtar jag efter.
Sen, imorgon är det optikern. Så jag kan få ordning på min trötthet, som orsakas av att jag inte ser bra. Ett plus är att jag ska skaffa linser, så är det störande momentet ”glasögon” försvinner.
Jag har även tänkt att jag ska beställa tid till tatuering, någon gång innan denna vecka når mot sitt slut. Ännu en energi källa.
Mycket bra planer, mycket mer energi (förhoppningsvis).