Förberedelserna inför min debut föreläsning

Nu är det knappt en månad kvar tills jag ska framföra min debut som föreläsare. Som nu börjar kännas i magen. Jag har än inte kommit till den där sista paniken: jag ångrar mig. Men som lär komma i den allra sista stunden.

Jag förbereder mig genom att läsa manuset upprepade gånger. Till och med när jag går runt i lägenheten och gör min vardagliga saker.

Detta är den näst sista hållplatsen kring min debut. Att traggla in manuset så jag ska kunna så mycket som möjligt flytande.
Helst vill jag att det ska sitta som berg. Fast även om jag skulle lyckas att göra det, så kommer antagligen min nervositet rubba det ändå.

Men jag vet också. om jag kan det för väl, så missar jag känslan i mina ord och röst.

Och jag vill ju att det ska kännas.

Samtal på psykiatrin 13/12-12

Att lära sig något om sig själv, kan man säga mötet med P gav mig idag.
Vi pratade om sårbarhet, som är en del DBT orienteringen och även då, en stor del av vad IPS (Emotionellt instabil personlighetsstörning) innebär.
Det var så välbekant, och en sorg slog mig då P bekräftade orden som jag alltid annars själv säger, ”omgivningen kan tro, ta förgivet att man ska klara av de saker de andra gör.” Men det som slog mig mest var när hon därefter nämnde ordet osynlig … Tårar svämmade över, men denna gång lyssnade jag på min känsla, och bad om paus. Vi pratade då kring sorgen, också om vad sorgen vill säga mig.

Detta kan vara en del varför IPS drabbat mig. Min osynlighet, min Asperger/ADHD problematik, prestationskraven omgivningen satt på mig i ung ålder.
Som i vuxen ålder gjort så jag reagerar starkt med känslor, och har svårt med känslo och energireglering.
Men jag vill inte säga säkert än, för alla dessa saker med IPS och DBT är än för mig nytt. Men det är så jag uppfattat det och känner nu.

Samtal på psykiatrin 6/12-12

Efter jag fått besvarat några av mina frågor, om DBT och Emotionellt instabil personlighetsstörning, så fortatte jag och P med att gå igenom mina behandlingsmål som jag fick som hemläxa och skriva. Och sen egentligen, var det inte så mycket mer. Jag blev stolt över att jag behöll fokus under den mesta tiden då vi hade samtalet. Stenen som jag använder vid sådana tillfällen, då jag behöver vara här och nu. Hjälper verkligen. Som avslut så berättade hon att nästa samtal kommer handla om sårbarhet. Återstår stå att se, hur jag kommer reagera då.

Bra besked och det andra som sker

Jag fick ett samtal i början av veckan med besked om att mitt bolltäcke har kommit fram. Som jag känner mig mycket glad över. Och i rätt tillfälle minsann. Då allting far förbi i en takt jag inte hinner med. Mitt hjärnas aktivitet är som en riktigt, gammal dator.
Jag hinner bara inte med i den takt som jag befinner mig i. Jag har inte ens tid att stanna upp, tänka på hur jag egentligen mår. Och jag hoppas att bolltäcket kan hjälpa mot just det. Att få mig att varva ner.

Imorgon kommer jag kunna hämta ut det, efter jag har träffat P på psykiatrin, och när jag skrivet på pappret.
Jag känner mig spänd, men på ett bra sätt tills jag ska träffa P imorgon. Det är mycket som jag vill prata om, eller visa i alla fall. Det jag skrivet, om dessa känslor jag har. Men framför allt ska vi gå igenom behandlingsplanen jag har fyllt i som hemläxa.
Även fast jag inte hänger med i saker och ting, så har jag på något sätt en bra känsla ändå, konstigt nog.

Spänningen och förväntan inför föreläsningen

Igår, under eftermiddagen så var jag till förening där jag ska hålla min föreläsning, för att kolla hur projektorn fungerade, och hur mitt visuella ”projekt” såg ut. Och det ser mycket bra ut.
Jag är väldigt stolt över mig själv. Att jag kan prestera högt, och att jag tar tag i det jag vill åstadkomma.
Jag har ett driv, som jag värdesätter högt som egenskap.
Så i sammanfattning känner mig lugn inför att jag ska föreläsa. Det känns också väldigt spännande, som jag har siktat in mig på detta mål i lång tid, så känns det även lite skrämmande. Fast inte mycket just nu, men precis innan jag ska börja kommer jag antagligen tänka: Vad fan har jag nu gett mig in på nu igen?

Känslan som närmar sig tills föreläsningen

Arbetet med föreläsningen har varit en process, en process som snart närmar sig ett slut, eller man kanske ska säga. En ny början.
Efter den andra träningen med muntligt tal, fick jag god kritik av min syster. Hon sa att min röst var känslosam, inlevelsefull och  att hon fastande i det jag berättade. Hon gav mig två tummar upp, och detta känns lugnande, om inte stärkande till föreläsning sker. Att jag är på god väg till att göra något stort, något starkt och att jag har stor chans till att skänka något, till dem som kommer.
Det är det jag vill, med att föreläsa. Att ge något. Att förmedla något. Att göra en inverkan. Om inte skänka hopp, när mörkret tycks äta upp en.

Samtal på psykiatrin 29/11-12

Efter ett chockerande besked om att jag har blivit diagnostiserad med Emotionellt&nbsp instabil personlighetsstörning, så berättade P för mig, vad det innebär. Men jag hade svårt att fokusera, men stenen hon gav mig som jag höll i min hand, gjorde så att jag inte kopplade bort mig helt. Jag kunde fokusera mer på här och nu. Hon sa att det var en del av den Dissociativa störningen, som man kan bli drabbad av om man är diagnostiserad med Emotionellt instabil personlighetsstörning, förkortning IPS. Så fick jag en pusselbit på plats, i min splittrade värld. Att det är anledningen till att jag har kopplat bort mig från verkligheten, nuet. Speciellt då jag hamnar i pressade situationer.
IPS, har stått i min journal sedan maj detta år, men jag har inte blivit meddelad om detta.

Det finns många likheter mellan IPS, och min diagnos ADHD. Till viss del, min huvuddiagnos också, Aspergers syndrom.
Som har gjort att det kanske inte märkts, från utsidan och insidan. Men när jag tänker efter, så har jag alltid känt mig mer splittrad inombords, haft det svårt min känslor och energi. Men på ett djupare plan, som jag insiktsfullt vet att det inte hör till min Asperger eller ADHD.

Allt detta blev så konkret när jag såg i min journal, detta är en del av mitt liv också. Trots att hon nämnde det första gången vi sågs, så antog jag att det var fel, som jag inte själv sett att det stått så. I det senaste utskriften jag själv sett så har det stått Cyklotymt temperament, men inte IPS.
Så jag är minst sagt ställd.

Samtal på psykiatrin 22/11-12

Efter att jag gett beskedet om att jag vill börja med DBT, drabbas jag plötsligt av en rädsla. Alltid dessa rädslor över något nytt. Men jag vill inte att denna chans ska försvinna, bara för att mitt flyktbeteende vill så. Jag ger inte upp så lätt.

Efter jag berättat mitt svar till P, fortsatte vi på direkten att prata vidare kring DBT, och nästa vecka börjar själva orienteringen. Som vi kommer att ha runt fyra gånger. Där vi kommer gå igenom hur DBT fungerar och vilka mål jag vill nå upp till. Orienteringen fungerar även som en period då jag och P ska lära känna varandra.
Men om jag känner i slutet, att detta inte skulle vara rätt för mig ändå, och om DBT-teamet anser att de inte kan erbjuda den hjälp jag behöver så kan jag gå vidare utan att börja terapin. Alltså skrivs inget kontrakt på, fören jag, vi är säkra på att det är rätt.

I vilket fall som helst visade jag också mina egna hjälpmedel jag redan använder, som P kopierade. Och sedan fick jag även ett dagbokskort som är meningen att jag ska fylla i denna vecka. Med mina tre, absoluta, tuffast problem: Nedstämdhet, känslan av att vara uppjagad, och mina projekt.

Känslan av att komma till psykiatrin, hos P är en väldigt skön känslan ändå. Att jag kan få ventilera av mig, och få nya infallsvinklar. Som jag även fick denna gång.
Som det att jag inte tänkt på att en känsla vill säga en något. Men som jag pressar tillbaks dem, av ren rädsla. Så förstår jag inte det … Det finns så mycket att lära.

Samtal på psykiatrin 15/11-12

Det är fortfarande turbulent, känslor och tankar far omkring inom mig i en skenande fart. Jag hinner inte med. Men även om jag inte hinner med, så ger jag inte upp.

Det tog emot idag, mötet med P. Jag är inte heller i bästa skick. Absolut inte efter beskedet jag fick angående boendestödet. Det gäller mina två kontaktpersoner, som ska sluta nu i januari. Inte bara det att jag träffat dem sen några få månander tillbaks, utan jag tycker också om dem väldigt mycket. Jag känner mig helt slut, ledsen och så trött. Ångest, oro och rastlöshet …

På något sätt, efter mötet kände jag mig ändå bättre. Och jag fick vägledning för resten av dagen.
P fångade upp mig lätt, som känns tryggt att hon kan.

Detta möte skulle handla om DBT. Trots mitt skick fick jag fram några av mina synpunkter. Och vi ska ses nästa vecka igen, och då ska jag bestämt om jag vill börja eller inte. Och det lutar väldigt mycket åt att börja.