Och nu är jag trött igen

Jag fattar fortfarande inte, hur jag från en ena dag till en annan kan drabbas av denna, uppslukande trötthet. Jag menar verkligen trötthet.
Egentligen, längst in så kanske jag förstår ändå. Att det är mina diagnoser. Men på ytan så märker jag inte det.
Allt bara snurrar på i mina två till fyra projekt, far runt hit och dit … och min dåliga impulskontroll gör inte saken bättre det heller. Det var ett tag sen jag hade sådan impulser som jag har nu. Det räcker nästan med en tanke ”Det ska jag göra” och på något sätt och vis så befinner jag mig där sen, vad det än kan vara.
Jag blir inte bara klok på detta. I mitt huvud kliar det, jag vill alltid så mycket, mer en vad jag egentligen orkar.

Förflyttad – Om Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Det vore som jag var smittad, som jag var en pest. Alla dessa gånger jag blivit förflyttad. Inget hem har jag, nej inget hem.

Under mina tidigaste tonår blev jag många gånger orättvist behandlad. Jag klarade inte av gå i skolan, och jag ville inte gå i skolan. Men det fanns inget annat val då, en att ”testa” en ny skola. I dagsläget har jag svårt att komma ihåg hur många varianter och klasser jag testat och gått i. I slutet blev situationen så desperat så jag provade att gå i en kristen privatskola. Men som de flesta andra försök så funkade det inte, denna gång inte på långa vägar. Det slutade som en provdag, och det blev bara 1 dag.
Alla dessa skolor, och all brist på förtroende rasade med alla försök jag gjorde. Men inget fungerande. Jag trivdes inte för att jag aldrig blev bra bemött. Jag var i deras ögon, en som alla andra.
Men få förstod att så var aldrig läget.
Man försökte att bortse från min ångestproblematik, och mina diagnoser Aspergers syndrom och ADHD.
Det ända jag kunde göra var egentligen att vänta …

Orättvisan – Anklagat om att det är föräldrarnas fel.
Brister – Samhället som inte kan ta ansvar över de problem som dyker upp.

Man började söka till klasser som var anpassade för ungdomar med neuoropsykiatriska funktionshinder.
Problemet var att köerna är väldigt långa, och när det kommer till kritan så kan man ha otur att inte ens komma in, som det är många som söker.
Resursena är inte tillräckliga.
Men i mitt fall, hade jag turen med mig och började i en skola, som var bra för mig.
Bara det att jag inte visste att historian skulle upprepa sig igen. 

Förflyttad och tillfällig förvaring blev nästa smärtsamma anhalt av mitt liv.
Två år av mitt liv, det jag faktiskt lyckats bygga upp då jag var i en miljö kunde trivas i. Där människor omkring en faktiskt brydde sig om en på riktigt.
Men den delen av mitt liv förintades då jag började på gymnasiet.
Nu var det sluten psykiatrisk vård, en tillfällig förvaring som blev allt mer av mitt liv.
Hur kunde man låta detta ske igen?
Människan har mindre värde en pengar.

När jag tänker tillbaks på mina tonår känner jag förtvivlan fortfarande, men på distans.
Jag vet att det är mitt förflutna.
Men jag förtränger inte att detta sker nu, i vår samtid,
Det gör ont i mig, för att jag vet att det finns människor som lider nu, som jag gjorde då.
Jag önskar att spridda kunskapen. Förhindra psykiskt ohälsa, självskadebeteenden, ätstörning som kan ökas med det att barn och ungdomar inte får hjälp i tid.
Till er som fortfarande lider: Det finns en väg ut.

Saknadens övergång

På något sätt känner jag mig väldigt underlig idag.
Jag tänker mycket på minnen från träningsboendet, det gör så jag känner sorg ibland. Idag är det en sådan dag.
Jag gillar inte riktigt heller att ha den känslan, samtidigt som det bara är naturligt att jag saknar boendet.
Dem som jag lärde känna, som blev mina vänner.
Vissa frågor om jag saknar vetskapen om att det alltid fanns hjälp där, men nej. Jag saknar vissa stunder, men inte det.
Det är bara platsen i sig, och det är inte så bara, för 3 år bodde jag där. Blev som ett annat hem.
Det är så lätt att drunkna i en känsla, så jag försöker se det som 3 år av mitt liv, men som finns inom mig.

Inget perspektiv i ångestens gegga

Det känns som det gått 2 veckor … men det var bara igår, all min energi tog slut.

Idag ringde jag under morgonen och sjukanmälde mig, och jag fick även tag på min handledare, och vi bestämde att vi skulle ses nästa vecka, så jag kan ta upp mina funderingar, tankar och önskemål. För nu … nu fungerar det inte.

Jag har många gånger under dagen, storbölat. För ingenting. Men allting för mig är nu bara för mycket. All energi har tagit slut.

Det är bara så synd, att man oftast märker vad som är problemet just då när man kraschar. Så sällan innan. Man har ju sina vibbar, att något är på gång. Att något inte stämmer.
Men jag har igonerat alla dessa små exempel. Men nu får jag istället en större käftsmäll tillbaks.

Nästa vecka, de två första dagarna innan mötet vet jag inte än hur jag ska göra med jobbet. Ska jag gå eller inte … Men jag låter min kropp och psyke bestämma då. För allt som jag känner nu är nej nej nej nej. Jag behöver återhämta mig.

Så svårt, och instabil

Jag gick hem tidigare från jobbet idag. Bröt nästan ihop, men innan dess hann jag ringa boendestödet, och E därifrån hade chans att vara hos mig ett tag. Så vi möttes upp utanför deras kontor och begav oss hem till mig. När jag kom hem senare ringde jag upp min mamma igen, denna gång svarade hon. Jag försökte också få tag på en av mina handläggare/handledare, men jag fick inte tag på någon. Så jag har bestämt mig att ta upp det jag vill prata om via mail istället.
Och det är en hel del jag behöver prata om. Men för mycket, och för privat än, för att skriva om det öppet på bloggen.

Just nu väntar jag besök av min syster. Hon kunde, och ville komma. Som jag mår sådär så är det skönt med sällskap, som rädslan jag har för mina impulser är stark.

Men jag fixar detta, och jag har redan tagit tag i en del problem, som nu orsaker mitt dåliga mående.

Nu dalar snön bara

Vilken svacka, en av mina humörsvängningar. Mitt humör är som alltid, skakigt och labilt.

Jag och E från boendestödet var på väg till parken, det var kallt ute, och ångesten, det svarta inom mig kändes lika hårt som det låter.
När vi satt oss tillrätta på en bänk med utsikt över lekplatsen, pratade vi i mer en timme, om det jag kände. Och jag kom på flera saker. Fick nya tankar, idéer och perspektiv.
E, henne litar jag på, så jag vågar öppna mig djupt, och jag är tacksam över stödet jag får från henne.

Det är flera saker, som jag inte är nöjd med, som jag har det nu. Lite är det om jobbet, ibland känner jag inte att jag trivs där. Mina perceptionssvårigheter blir framträdande då ljudnivån emellanåt kan bli väldigt hög, och det sliter. Mina prestationskrav är ännu höga. Men om jag skulle byta bibliotek, skulle det bli någon skillnad? Ibland känns det som en flykt, om jag skulle välja att sluta där. Men frågan är, om jag längtar hem så fort jag satt min fot i tjänsten, är det rätt ställe för mig då? Än vet jag inte, är förvirrad över känslan. Som jag borde trivas. Jag behöver fundera på, vad som är rätt för mig.
Men så kan det även vara en annan sak, en medicinsk fråga. Som tur är ringer min läkare på fredag, så då kan jag ta upp mina funderingar. Sen hoppas jag även om det går, att jag kan få massage via vården, som jag har vissa krav kring hur en massage ska se ut. Jag kan nämligen inte ta av mig kläderna, som jag känner mig väldigt obehaglig i den situationen, med en människa jag inte ens känner.

Så även om denna svacka inträffade, så börjar den kalla snöstormen nu, bara töa.

Jag vill leva upp till den bild jag tror andra vill se av mig

Jag har huvudvärk, är trött och grinig. Vill smälta ihop till en pöl av mina egna tårar.

Jag bryter ihop för ingenting. Nyss för jag knappt fick upp korken till flaskan med drickyoghurt.
Är jag slut, är jag en ynklig unge? Jag vill inte erkänna. Jag vill vara perfekt. Jag vill vara felfri. Jag vill aldrig göra fel. Jag vill leva upp till den bild jag tror andra vill se av mig.

Destruktiv, prestationsångest, förvirrad, oro och stress. Nu spelar ingenting roll längre. Jag orkar inte mer.

En dolk prickat mitt i hjärtat – Om att leva med Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Att vara medveten om sitt liv, se dessa konsekvenser och se ett perspektiv. Att vara känslomässigt medveten, är som en dolk prickat mitt i hjärtat.

Det var en vintermånad, jag hade då bott på träningsboendet i lite mer en 2 år …

Jag satt sent ute på balkongen, oftast bara med en tunn filt om mig. Minusgraderna fick mig att känna mig levande. Många gånger då jag satt och tittade upp mot den becksvarta himlen, sökte stjärnorna med min blick, fick jag en känsla. Medvetenhet. Känslornas styrka ökade. Nådde ett nytt perspektiv. Jag kunde se mitt förflutna klarare, som stjärnorna jag blickade mot, gentemot den alldeles svarta natthimlen.

Och jag kände alla dessa stygn i mitt hjärta.
Frustration, sorg, ilska, hat, förtvivlan … allt på en och samma gång.
Men den starkaste känslan som kom var medvetenheten om vilket liv som väntar på mig i framtiden.
Den ständiga kampen. Fallen mot hård mark och kraften som försvinner ur en då man klättrar upp igen. Och igen.
Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa, det som är tyngden inom mig.
Även fast jag också är medveten om att det kommer bli lättare på vägen, så kan jag kan ändå inte undkomma frustrationen. Av att känna, inte vilja mer. Falla ihop.

Men på något sätt reser jag mig igen. Skakar av mig smutsen och nu, i medvetandet vet jag att jag kan resa mig, och många gånger starkare. Men är det så starkt, så det är värt att fortsätta på den snåriga stigen? Men om jag inte försöker, så kommer jag heller aldrig få veta …

Främmande känslor från ett förlutet

Det har hänt så mycket känslomässigt, knappt under detta, senaste dygn som varit. Omtumlande, många tårar och känslor, men samtidigt väldigt främmande. Känslor så nya, från något som förr varit välbekant. Som nu nästan är omöjligt att förstå, ens begripa. Vad är det som händer, vad är det jag känner?

Jag glömde bort musiken jag lyssnade på, när jag stannade upp där jag som liten gått i skolan. Allting kom tillbaks, fast på ett annat sätt. Tårar tryckte bakom mina ögon, av en sorg. För jag vet denna gång, att det är över. Det är ingen som tvingar mig att komma tillbaks hit. Det är ingen som bestämmer över mitt liv längre, som då. Jag kan nu välja själv, om jag vill gå i skolan eller inte. Jag kan bestämma att må bra, istället för att må dåligt. Som jag är kapabel till det nu. Men inte då.

Detta är nästan omöjligt att skriva något om detta, ännu. Det känns inte som jag har bearbetat själva faktumet, att mitt liv från förr är ett avslutat kapitel. Jag brukar nämna hur det känns som jag än är flickan, som mest av allt önskade att bli sedd. Och att inget har förändrats. Men det just det som har hänt.

Sörjer jag den flickan från mitt egna förflutna? Ja, jag gör nog det. För jag vet som vuxen vad jag gick igenom. Jag är nu högt medveten, om alla känslor jag gick igenom.

När jag stegrade bort från skolgårdsplanen, så började jag höra musiken igen, men jag kunde inte hindra mitt snyftande, och de tårar som sköljde över mig.
Så främmande …

Utbränd

Om jag hade någon gnutta energi igår, så är den lågan slocknad idag.
Jag vet inte hur jag ska samla energi till att göra det jag behöver göra. Som att handla, laga mat, diska … jobbet börjat bli plågsamt också, även fast jag trivs där. Men jag är så trött. Min kropp och psyke börjar säga ifrån nu. Jag är utbränd.

Jag ringde precis upp min mamma, och frågade om hon kunde stödja mig extra idag. Om jag kanske skulle kunna få skjuts till affären. Och vara hemma hos mig en stund. Hon sa att det gick.
Jag brukar tänka, vad skulle jag göra utan henne … Jag skulle nog inte klara mig alla gånger.