Övergiven – Om att leva med Emotionellt instabil personligshetsstörning

Trots att jag under så kort tid vetat att jag har Emotionellt instabil personlighetsstörning, förkortning IPS. Så har jag ändå lagt märke till den delen av mig. Mer en vad jag trott.
Just en sak, som jag kommit underfund med, är rädslan över att bli övergiven. Och med det, så börjar jag förstå att min IPS kan ha utvecklats tidigare, en vad jag trott.

Det var en gång under min dagistid, jag var nog mellan 4-6 år. Det var då min bästa vän skulle sluta på dagiset. Jag minns än idag, hur hårt det drabbade mig. Jag minns till och med att jag tänkte: hon är min enda trygghet.
Det jag också minns är att, detta var den första gången i mitt liv jag drabbades av verklig ångest.

Den dagen hon inte fanns kvar där, satt jag på kullen på gården. Jag minns att jag grät, och jag visste inte vad jag vad jag skulle göra utav sorgen som jag kände. Jag drog upp mina knän till hakan, medan tårar glittrade smärtsamt nedför mina kinder.
Hur länge jag suttit där, var jag inte medveten om, tills en dagisfröken kom upp till mig, där jag satt ensam. Hon tröstade mig.
Men än idag, kan jag känna rädslan. Över att blir övergiven.

En effekt utav kedjetäcket

Trots att jag använt kedjetäcket så pass lite, och trots det att jag faktiskt fick det igår, så har jag redan märkt av en sak. Att under alla dessa lager av känslor. Ångest, oro och stress. Som kedjetäcket har minskat. Så finns det en alldeles skör känsla. I detta fall en trötthet. Bara känslan av att vara djupt trött, som jag inte riktigt lyckats vakna upp från en dröm.
Detta är inte heller en ny vetskap, jag vet egentligen detta. Men så kommer ett dilemma från den sköra känslan, som viskar till mig: Ska du förtränga att du känner dig trött? Ska du strunta i vad jag säger till dig? Att du behöver ny energi.
Ja, P på psykiatrin har nämt till mig att känslan vill säga mig något. Men istället slår jag in den med fler lager, av känslor. Av rädslan jag känner. Men jag vill inte vara rädd över att känna.
Men att inte vara rädd över känslan är samtidigt att våga känna den …
Varför ska det behöva vara så svårt, så skrämmande?
Men ikväll, ska jag verkligen försöka, att känna det jag egentligen känner. Ligga under kedjetäcket, och göra saker jag tycker om. Men även låta mig känna.

Nu är jag rädd igen

Kan jag rå för det? Att jag är rädd för mina känslor. Humörsvängningar och känslostormar. Dess vind griper mig, och rädslan återkommer.
Jag skakar på marken, klapprar tänderna utav känslornas kyla. Frostens famntag om mig gör mig isande kall.
Alltid denna rädsla. Varför kan bara inte känslorna passera?

Känslor av vansinne

Jag är i en period då jag inte förstår mycket, av det som händer runt omkring mig. Eller inom mig. Jag hinner inte med att tänka efter, eller stanna upp.
Mina känslor styr mig mer en vanligt. Jag reagerar mer med ilska och irritation.
Jag är också frustrerad över min brist på att inte kunna reglera min energi. Så fort jag får energi, spenderar jag den vårdlöst. Jag har ingen stopp, jag vill för mycket. Och jag tar det sällan lugnt.
Efter ett samtal i telefonen blev jag påmind om att jag inte kan stänga av någon av sinneskanalerna, som min Asperger orsakar. Så min energi är alltid begränsad. Ja, alltid. Men jag lägger det sällan på minnet.
Eller kanske inte heller tar det på allvar.
Jag försöker alltid att räcka till. Få saker att fixa sig, bli bra igen.
Det är vid sådana här skeden i mitt liv, jag känner mig mer en otillräcklig.
Jag vet att jag klarar av så mycket redan. Att jag är självständig. Men jag vill ändå må bra, slippa kastats omkring vilt i dessa känslostormar. Som driver mig till vansinne.

Bleka dagar

Det har varit så mycket av, allting på sistone. Så jag har inte haft ro till att försöka formulera något. Det har också känts som det jag skrivit inte varit av någon stor vikt. Jag känner mig otillräcklig i mitt sätt att uttrycka mig i skrift. Vad jag än skriver har känts fel. Därför har jag tappat gnistan, det kanske märks också. Det vet jag inte själv, men det känns som så.
Fast denna öken i mitt kreativa landskap så har bra saker hänt. Likasom svåra saker, som skapar en stor oro och ångest inom mig. Men nu har jag lite som väger upp mörkret, livet är inte outhärdligt att leva.

Jag kämpar som jag har gjort i hela mitt liv. Och försöker gripa tag i styrkan

Det har blivit svårt att uttrycka mig, på det sättet jag brukar. Det känns som jag inte hittar de exakta, rätta orden. Det är frustrerande, men jag antar att det fortfarande är kaotiskt inom mig. Kanske är det därför jag inte vet, för att det går för fort, för att åter samla mig. Jag känner mig dragen åt två motsatta håll.
Medan jag själv står där orörlig, mitt i allt.

Jag har i alla fall börjat måla tryck på en tröja, och försöker hålla mig till just det. Gripa tag i min impulsiviteten. Inte för att det kanske fungerar. Men jag kämpar än. Som jag gjort i hela mitt liv.

När jag inte kommer ikapp skakar vindarna turbulent

Hela mitt liv är turbulent nu, så himla turbulent. Samtidigt är det svårt att förklara. Det känns som mina ord är förtvinnade i ett nyste. Jag vet inte hur jag ska förklara allt det som hänt, händer eller ska hända. Jag känner mig kaotiskt och världen snurrar lite för fort. För att jag ska kunna hänga med. Jag springer långt bakom, men det känns som om jag inte kommer ikapp. Det känns hopplöst just nu.

När energin tar slut

Jag funderar på, om jag har någon reglering av energi överhuvudtaget. Jag pratade precis i telefonen, och jag nämnde då de saker jag gjort idag. Och då föll allting på svart och vitt, igen.
Jag har handlat mat, tvättat, gjort rent kattlådan och även badat min katt Dallas. Och jag blir nu så frustrerad över min insikt. För fyra saker under en kort del av min dag, som tar min energi mer en vanligt … Det är ju inte hållbart förstår jag längst inom mig.
Men jag har inte de redskapen för att kunna reglera detta innan. Utan det är nu efteråt, när jag är alldeles utmattad som jag märker det. När jag ligger i sängen, och inte orkar mer.

När saker börjar komma upp till ytan

Jag har fått flera tankeställare sedan jag var hos P på psykiatrin. Hur jag fortfarande förtränger saker, och hur mitt beteendemönster fortfarande påverkar mig.
Hon nämnde flera gånger igår det faktum att jag är hård mot mig själv. Som är något jag inte tänker på … Men det är jag.
Det är som ingrott i huden. I mig, sen min skoltid. Då jag alltid ville visa att jag fixar detta, att jag kan. Men som jag många gånger inte lyckades, så kände jag mig misslyckad, och försökte anstränga mig ännu mer, tills det blev som ett beteendemönster. Och ett beteende, är inte alls lätt att knäcka, och jag tror de som har liknande problematik, vet vad jag menar.

Jag känner mig från och till vedervärdig, av min trötthet, och att det kanske faktiskt är jag som skapar den många gånger. Att jag inte kan bättre.
Och när jag såg när P skrev på tavlan. Det jag nämnde om mina 5 projekt, att jag slarvar med maten och vilan. Såklart man blir piss off på sig själv. När jag innerst inne vet att det inte funkar. Fast jag fortfarande envisas med att jag ska klara detta!

Det känns som jag river upp sår, små delar av mig själv som jag själv glömt bort, trängt undan. För att jag vill fixa allting, och helst utan någon hjälp alls.
Just nu känns det, att det är meningen att jag verkligen ska börja i terapi, att det finns saker under ytan. Som nu börjar komma fram.
Det känns som det är dags, att gå emot sidorna av mitt gamla jag, med tanken på att den delen av mig börjar synas under vattenytan.

Jag vill vara en björn, gå i ide

Hemma från handlingen. Helt mör i skallen av dessa köpcenter, och alla dessa intryck som är där.
Starkt ljus, för mycket ljud och rörelse … på något sätt är köpcenter otäcka. Högt till tak, stort, vitt, hårt …. det är bara förnimmelser. Men det gör mig helt färdig, over. Skulle lätt kunna somna nu, som jag gjorde efter jobbet, bredvid min Dallas. Men först måste jag äta i vilket fall som helst, och denna mat … och allting som är ett måste. Önskar bara att jag kunde få gå i ide nu, för någon vecka, eller två.