Neuropsykiatriska funktionshinder och rättigheter – Tandvårdskortet

Det är ingen nyhet att det är svårt att leva med funktionshinder och psykisk ohälsa. Det är inte heller alltid lätt att klara sig ekonomisk med en stram budget man faktiskt har. Tandvårdskortet innebär att du får ett reducerat pris hos tandläkaren.
Men samtidigt är det svårt att veta vad man egentligen har för rättigheter  Och en rättighet som är svår att få information omkring, är just tandvårdskortet.

Efter att jag själv har försökt att hitta information omkring det på internet så är resultaten väldigt få. De flesta av länkarna vidarebefordrar en till forum med fler personer som undrar kring tanddvårdskortet, och vart man ska vända sig.
Själv finner jag inte en tydlig, konkret eller exakt lösning kring det. Som är en frustration.
Jag samlar därför ihop den lilla information jag funnit, kring tandvårskortet. Som du med insats av LSS faktiskt har en rättighet att få.

Länkar om tandvårdskortet:
Tandvårdskortet – en rättighet som det hålls tyst om
Tandvårdskort. Intyg om nödvändig tandvård.

Förflyttad – Om Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Det vore som jag var smittad, som jag var en pest. Alla dessa gånger jag blivit förflyttad. Inget hem har jag, nej inget hem.

Under mina tidigaste tonår blev jag många gånger orättvist behandlad. Jag klarade inte av gå i skolan, och jag ville inte gå i skolan. Men det fanns inget annat val då, en att ”testa” en ny skola. I dagsläget har jag svårt att komma ihåg hur många varianter och klasser jag testat och gått i. I slutet blev situationen så desperat så jag provade att gå i en kristen privatskola. Men som de flesta andra försök så funkade det inte, denna gång inte på långa vägar. Det slutade som en provdag, och det blev bara 1 dag.
Alla dessa skolor, och all brist på förtroende rasade med alla försök jag gjorde. Men inget fungerande. Jag trivdes inte för att jag aldrig blev bra bemött. Jag var i deras ögon, en som alla andra.
Men få förstod att så var aldrig läget.
Man försökte att bortse från min ångestproblematik, och mina diagnoser Aspergers syndrom och ADHD.
Det ända jag kunde göra var egentligen att vänta …

Orättvisan – Anklagat om att det är föräldrarnas fel.
Brister – Samhället som inte kan ta ansvar över de problem som dyker upp.

Man började söka till klasser som var anpassade för ungdomar med neuoropsykiatriska funktionshinder.
Problemet var att köerna är väldigt långa, och när det kommer till kritan så kan man ha otur att inte ens komma in, som det är många som söker.
Resursena är inte tillräckliga.
Men i mitt fall, hade jag turen med mig och började i en skola, som var bra för mig.
Bara det att jag inte visste att historian skulle upprepa sig igen. 

Förflyttad och tillfällig förvaring blev nästa smärtsamma anhalt av mitt liv.
Två år av mitt liv, det jag faktiskt lyckats bygga upp då jag var i en miljö kunde trivas i. Där människor omkring en faktiskt brydde sig om en på riktigt.
Men den delen av mitt liv förintades då jag började på gymnasiet.
Nu var det sluten psykiatrisk vård, en tillfällig förvaring som blev allt mer av mitt liv.
Hur kunde man låta detta ske igen?
Människan har mindre värde en pengar.

När jag tänker tillbaks på mina tonår känner jag förtvivlan fortfarande, men på distans.
Jag vet att det är mitt förflutna.
Men jag förtränger inte att detta sker nu, i vår samtid,
Det gör ont i mig, för att jag vet att det finns människor som lider nu, som jag gjorde då.
Jag önskar att spridda kunskapen. Förhindra psykiskt ohälsa, självskadebeteenden, ätstörning som kan ökas med det att barn och ungdomar inte får hjälp i tid.
Till er som fortfarande lider: Det finns en väg ut.

Det finns idioter till allt

Jag brukar inte lägga ner energi på människor, kommentarer som är själviska, ogenomtänkta, korkade, onödiga, eller rent utav elaka och är meningen för att såra eller skada en annan människa.
Men nu vill jag uttrycka mig, för jag stör mig på det så innerligt, och mår flera gånger illa så jag skulle vilja kräkas. Hur man kan trycka ner någon annan, för att skapa sin egna, men lånade självkänsla.
För ett tag fick jag en av de ”ogenomtänkta” kommentarerna som man kan drabbas av, i stil med något av detta:

”Varför tar du inte bara livet av dig? Måste du gnälla över att du tagit en överdos. Vissa mår skit, men behöver inte skriva om det för det.” 

Jag satt i ett samtalsrum och pratade med en sjuksköterska på den öppna vuxenpsykiatrin. Hon gestikulerar öppet sin glädje över att jag själv tyckt att flytten gått överförväntan.
Hon är en person som man gillar från första början, öppen och glad över en annans lycka och välmående. Samtalet fortsatte, trots min trötthet så orkade jag förklara, eller snarare berätta hur jag har det.
Hur jag tycker att det går, hur jag mår, vad som händer och om det finns något jag vill ändra på eller undrar över. Jag berättade om mitt senaste val, att jag skaffat katt. Ännu en gång ser jag ett glatt ansikte framför mig.
Jag berättade om att jag tog en liten överdos en dag, men att jag inte blev så dålig så att jag behövde åka upp till sjukhuset. Varför jag tog en överdos berättar jag inte här.
Men vi kom överens om att i framtiden skall det inte finnas medicin i stora mängder på recept.
Som jag ibland kan få det svårt att stå emot impulserna. Samtidigt vet jag att det inte kan stoppa mig från att ta för mycket, men frestelsen blir mindre. Så hon tar bort paketen som vi anser är för stora och ersätter dem med mindre förpackningar. Problem solved.
I helhet var det ett mycket lyckat möte. Vi bestämde oss att ses för att ses igen om en månad cirka, och jag reste mig upp och lämnade rummet lite starkare en innan.

Hey! Jag har rätt för självsvar. För vad i denna text ovan, kan överhuvudtaget klassas som gnäll? Jag har inte gett ett fan på att yttra orden ”jag hatar livet” ”jag vill bara ha tabletterna, ingen annat hjälper” ”jag kommer inte fixa detta” ”jag orkar inte mer” ”hur fan ska jag orka leva?” ”Ta livet av mig nån”  Just det, zero times ser ni.

Det finns säker någon där ute som kommer känna agg över att jag försvarar mig, eller att jag är tillräckligt modig för att skriva om mitt liv så öppet som jag gör. För om man som människa tror, att världen är så perfekt som på tv, glamorösa dagar. Borde man verkligen tänka om. Verkligheten är inte som ett lager av rosa schlager.

Om inte människor vågar berätta sitt livsöde skulle vi alla fortfarande leva kvar i medeltiden.

Det är inte när jag bara själv för kommenterar som detta, som jag mår illa. Även när andra får mer eller mindre hjärndöda kommentarer. Jag diskuterar gärna, men om man inte kan visa sig vara sportslig så kan man ju lika gärna strunta i det.
Visa respekt för andra.
Mottot: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Jag lovar, det finns bra karma i världen. Men om man inte kan visa hyfs, så kan man räkna med minus.

Jag har Aspergers syndrom men jag är fortfarande en människa

Jag hade en riktigt tuff dag igår. Jag var så förbannad … och är det än. Är också ledsen, frustrerad och besviken, över att jag blir orättvis behandlad. Känner mig som ett förfallet freak, är allt mitt fel? Att jag inte klarat av skolan? Mina tankar säger ja, det är ditt fel. Alltihop. Det är du som måste betala för detta, det är ingen annans fel. Andra ser dig så också. Som ett freak. Det är därför de kommer börja kontrollera ditt jobb en gång i månaden. Så de kan se att du sköter dig. Kommer iväg, inte slarvar. Du får ju skylla dig själv, när du inte sett till att du pluggat ordentligt, fått bra betyg. Klarat ditt liv på egen hand. Nu sitter du här i klistret. Har jag något att säga till om?

Ja, det har jag. Detta är inte rättvist. I 2 år, 24 månader har jag klarat mitt jobb utan månadsvisa utvädringar. Så varför skulle jag ha det nu? Jag vill bli behandlad som en jämlike. Inte ett jävla pucko, som jag inte är heller. Jag blir värderar för min diagnos, min svaghet men inte de styrkor jag har.

Ett tag efter det mail jag fick med den informationen, som upprörde mig. Såklart tar jag ut det på mig själv, mina beteendemönster är långt ifrån försvunnet ur mitt liv. Så slog jag sönder ett glas och skar mig.

Personalen på Odlargränd ser också detta som onödig sak. Varför månadsvis, stjäla energi från mig, på något som jag klarat av så länge? Arg, frustrerad, arg, arg, arg, arg är jag.
Men personalen kommer hjälpa mig, har de sagt. De står på min sida. Hoppas att detta löser sig.

Världen är sjuk.

Förhållande, kärlek och Aspergers syndrom

Andan lever fortfarande vidare med att kvinnor ska skaffa barn och familj, men tack och lov för att man nu som ung i Europa, Norden har ett val kring det.

Jag har funderat mycket på hur jag vill ha min framtid inom förhållanden och kärlek. Men för mig känns kärlek en aning överskattat. Jag prioriterar vänskap och familj högre en att ha en flickvän/sambo. Den punkten kanske stärks med att jag behöver mitt, mitt eget ställe, och jag är inte så beroende av att vara med någon hela tiden, eller att ha någon hela tiden. Det tillhör min diagnos Aspergers syndrom. Fast generellt sätt är vi alla ganska olika där.
Jag har också funderat på det där med att skaffa barn någon gång. Men det känns inte som jag kommer fixa det och det känns absolut inte aktuellt och kommer nog aldrig göra det. Jag har nog med mig själv, och lär väll ha det hela livet. Diagnoserna ställer till det. Och jag prioriterar mina intressen och konstnärliga sida högt. Och jag tycker att det är viktigt att kvinnor ändå vågar gå emot normerna av vad en kvinna borde vara, och hur en kvinna skall vara. Vi har rätt att få välja lika som en män har. Vi är alla människor trots allt.

Men samtidigt vill jag ha kärlek, eller kanske intimitet är det rätta ordet. Jag känner det, att jag ändå vilja känna kärlek med någon.
Jag har haft förhållande, men jag måste säga att mina erfarenheter är ganska små där. Det finns flera anledningar, en av dem är att jag är homosexuell (det är inte lätt att hitta en tjej som är det med, eller är bisexuella heller för den delen), jag har Asperger som gör att jag har det extra kämpigt med att tolka känslor, och kärlek är jävligt komplicerat. Och jag har mått dåligt genom alla mina tonår. Dessa tre faktorer har det inte gjort det lättare att hitta en tjej som jag skulle vilja vara med.

Vad har ni för åsikter och tankar om kärlek?

Dårskapet för dagen – Rätten: Lärare ska tåla stryk

”Lärare ska tåla lite stryk, anser tingsrätten i Gällivare. En lärare som misshandlats av en elev får inget skadestånd eftersom tingsrätten menar att yrket kan jämnföras med att vara polis.”

Min första reaktion var tystnad. Den andra blev, ”va fan … ”
Hur får de till det att läraryrket skulle vara som polisyrket?
I detta fall är det en dum bortförklaring till att snåla med pengar.
Och ännu en gång prioriteras materiela ting högre en människans själ.

Jag lever i samhällets underground scen

Jag brukar säga att jag är samhällskritisk med all rätt. Vad jag ser, eller kanske märker, är det rätta ordet, är hur samhället sakta men säkert bryts ner. Även fast vi som människa vet konsekvenserna nu, mer än förr, så borde väll inte den här klyftan mellan jämlikheten ökas, men ändå gör den det. Människan är girig i sin natur, de som har mer, vill ha ännu mer. Medan de som inte har något, önskar att dom bara hade något. Jag är vänster i min politiska åsikt. Fördomar som finns, är bara en onödig sak, rakt igenom. Den skänker ingen nytta, eller något bra. Och ingen glädje för någon, i slutet.

På senare tid, har jag brusat upp varje gång jag nämner något, eller någon annan nämner något om politik. Jag har haft det svårt med rättigheter, eller har -jag- haft det svårt? Nej, jag och hela min familj har fått gnata och tjata, för att få igenom något överhuvudtaget. Som ett ”missfoster” i samhället, har man inte mycket val. En att stå ut, medan beslut går igenom långsamt, och av böjelser kommer när det inte finns tillräckligt med resurser. Hur kan man sinka en människa så? Så ni kan kanske förstå hur jag känner när blå sitter i regeringen. Det är mycket i deras politik som går emot mig och den personen jag är. Samhället växer återigen till ett mer fördomsfullt land och där skolan är det absolut viktigaste för att få ett acceptablet jobb, annars funkar det ju inte i deras åsikt. Tyvärr, på mitt papper står det att jag har Asperger och ADHD, är osocial, psykotisk när det blir för mycket. Så jag tillhör samhällets underground scen. Men det som glöms bort, bortom alla papper, andra skrifter och betyg. Människan. Du kan vara hur duktig som helst på matte or whatever, men den du tror du känner, kan lika gärna vara en egoistisk vuxen som beter sig som ett barn, en person med fel uppfattningar, ett svin också. Och de personer som kan missuppfattas som oanständiga, bråkiga, lata kan istället visa sig vara en storstint person med god anda, som kan vara en ärlig vän, inte dömer. Samhället behöver tänka mer utanför ramarna, tänka djupare och framförallt, tänka om.

Skolan ökar krav men samhället är inte uppbyggt på att alla är lika

Något jag stör mig på är bilden samhället har av i unga. Många gånger utanför min vänskapskrets så frågar många om jag ska plugga, eller tar ibland för givet när jag arbetar med ett projekt att det är ett skolprojekt. Och idag läste jag på text-tv att folkpartiet vill att skolelever som redan går i 4:an ska börja med prov. Men va fan säger jag bara, ska inte ett barn få vara barn? Det väntar bara ett par år, sen måste dom redan vara vuxna. Ska samhället verkligen behöva byggas på att alla ska klara av att plugga efter högstadiet i gymnasium och nu även högskola. Och faktum är, att som samhället ser ut idag så har många unga utvecklat ätstörning eller drabbats av psykisk sjukdom. Alla är inte likadana och alla är inte ämnade till att göra samma sak. Men ändå, vill arbetarklassen som sitter i regeringen öka och öka på arbetsklassen, men många och många fler i samhället kommer inte klara det, för ätstörning och psykiskt sjukdom ökar i statistiken. Detta gör mig illa som person, som jag inte själv klarar av skolan då det inte finns resurser för de som har det svårt, utan tvingas att gå i stora klasser och har krav på sig, som den personen inte klarar av. Detta är något som gör mig så piss off, men ändå påpekar regeringen att det går framåt. Men baksidan finns, och där backar det.

Jag vill inte ligga på min dödsbäd som en förlorare

En av mina största rädslor här i livet, är att när jag ligger på min dödsbädd kommer känna mig som en förlorare, känna ånger, känna att jag inte skulle gett upp. Känna att jag tappade mig själv på vägen, för att tillfredsställa alla andras ord för vad som är rätt och fel. Och rädslan för att dö som en person jag inte velat vara. Jag är ung, och drömmer stort. Men jag ber inte om rikedom, jag ber inte heller om berömmelse. Jag ber mig själv att inte sluta tro på mig själv, vem jag är.

– Jag vill visa vem jag är. Att leva i en lögn, kommer göra för ont. Men jag har svaga länkar, som alla har några. Att lyssna på mitt eget hjärtas väg är inte alltid det enda jag hör, andras ord har jag tagit något för ofta. Det finns en skara av människor som tycker att jag borde växa upp, sluta drömma. Men drömmarna håller mig vid liv. Och jag har talanger, borde jag då verkligen sumpa dom? Att leva som en medel Svensson lockar inte mig, jag vill något annat. Min konstnärssjäl, min åsikter som jag vill berätta, de jag vill hjälpa och det jag vill visa. Det jag vill påverka, det som borde förändras.

Jag är ändå inte 8 är längre, då jag skulle bli en pop-stjärna. Jag har ett jobb nu och jag har en stadig inkomst. Men utöver, vill jag skapa något, jag vill leva upp till den jag är, poeten, konstnären … Min skyldighet till mig själv, så jag inte ligger 80 år på min dödsbädd, och grämas över att det inte blev så, som jag önskade mig i mina unga dagar.

Tappa aldrig tron i er själva. Tappa aldrig tron om dig själv. Att dö lycklig, fulländad som person. Är det livsmål som alla borde sträva efter.

Diskriminering – Döm aldrig någon vid första ögonkastet

Det finns låga människor, men sen finns det sjukt låga människor. Jag tar i beaktande: döm aldrig någon vid första ögonblicket, det du ser, hör stämmer oftast inte. Jag har den livsfilosofin högt på listan, hur man borde vara för att bli själv bli behandlad gott. Jag har mött låga människor, glåpord och hån. Blivit kallad hora, och andra kränkande ord. Jag skjuter ifrån mig orden med den pansar mur som man är tvungen att bära för att inte dra ner sig själv i andras regn av pilar, hur ful man ser ut, hur förjävlig man är, äckelmänniska tvi tvi vi spottar på dig. När man själv blivit behandlas som råttpiss av människor, oftast från okända så ifrågasätter man senare, människans natur. Jag skulle aldrig behandla någon på det viset, för jag vet hur det känns där inombords, hur man ibland tar emot orden, fast man egentligen inte vill. Sen finns det där inne, klingande fast man inte vill höra ekot. Ett motto: Döm aldrig nån efter utseende.

Vad är det för skillnad på låga människor, och sjukt låga, kanske ni undrar? Jag stötte på en av dom en gång för länge sen, jag var med och handlade på ICA, jag bar mycket smink, svart läppstift, vitt puder, rosa ögonskugga, markerade ögonbryn och tuperat hår. Så som jag ofta klädde mig då, och mina svarta boots förstårs. Från ingenstans kommer det fram en arbetade från ICA ställer sig framför mig, och säger ”Ursäkta” Jag vänder mig om och möter en medelålderskvinna. Hon fortsätter ”Vart är du på väg någonstans?” Jag svarar förstårs med ett ”Va?” Hon fortsätter ”Ja, ska du till cirkusen eller?” ”Nej… ” ”Det ser ut som så, du ser förjävlig ut” Sen hann jag inte lyssna vidare på det mest kränkande jag har hört för jag gick vidare med den personen som var med. Den dagen var förstörd.

Nu efteråt: Hur kan en person vara så jävla sjuk, en arbetande på mataffären, medelålderskvinna snappar upp mig och säger rätt upp och ner att jag är så jävla ful så hon skulle kunna slänga mig i elden.
Alla dessa ord jag tagit, inte bara för mitt utseende alla gånger, utan för att jag inte är som alla andra, jag syftar på min Asperger.

Jag bara säger, tänk efter innan ni dömer någon.