När det handlade om tid

Hej igen! Det är Yolanda som skriver igen. Den här gången ska jag skildra den gången då allt kändes som mest hopplöst. Året var 2013 och jag hade, 2 månader tidigare, flyttat till ett LSS-boende i Södertälje. För er som inte vet vad LSS betyder, så är det en lag som går ut på att funktionsnedsatta ska ha rätt till ett värdigt liv. Huruvida den fungerar är väldigt omtvistat.

Jag vantrivdes något så fruktansvärt. Min OCD ha nått oanade proportioner. Jag hade fått tilläggsproblematik i form av djup depression, näst intill psykotiska symtom och självskadebeteende. Personalen på boendet var mindre bra – minst sagt. De hade dålig kunskap om mina diagnoser. Som tillägg vill jag säga att boendet hade inriktning på Aspergers syndrom och psykisk ohälsa. Mina grannar bråkade hela tiden, så det var ytterligare en stressfaktor.

Den dagen då Stockholms stad kom på uppföljning sa jag som det var, men då sa de att jag får ge detta boendet en chans. Då mådde jag extremt dåligt, så jag började få kraftiga självmordstankar senare den dagen. Jag bara låg med ryggen mot elementet i vardagsrummet.

Senare dagen skulle mina föräldrar komma och lämna en del möbler från min gamla lägenhet. Då såg de hur dåligt skick jag var i. Vi ringde psykakuten och började packa. Mamma och pappa gick ner mot bilen. Jag skulle komma efter, men fastnade i en tvångshandling. Mamma kom upp igen och hjälpte mig ner till bilen. Att lämna Södertälje var det som fick mig att kunna börja om.

Efter tystnaden

13 juli var det senast jag bloggade, och det har varit mycket som har hänt känslomässigt. Det känns ibland som hela min hjärna står i brand. Tankar som far omkring i extremt snabb hastighet, starka känslor som kommer i stora vågor. Inte blir det bättre av att jag glömmer min medicin på morgonen, bland annat finns min medicin mot ADHD där. ADHD medicin som gör att min negativa impulsivitet minskar, och trubbar av den allmänna ilskan för allt och inget. Men tyvärr försvinner även en del av min kreativitet. Vilket gör mig ledsen. Det känns som vad jag en gör, blir allt galet ändå. Med efter jag pratat med min arbetsterapeut känns det som kaoset har lugnat sig något. Min terapeut påminner mig om att det är viktigt att jag tar mina mediciner, då hon ser att utebliven medicinering påverkar mig negativt.

Imorgon kommer jag hälsa på en vän, så en lång tågresa kommer det bli, men jag tror att denna resa kan bli ett avbrott mitt i allt kaos och elände. Förhoppningsvis lugnar jag ner mig, och hittar ett inre ro igen.

Är det någon som läser min blogg som har tagit medicin mot ADHD, och vad är i sådana fall era erfarenheter av det?