Poetiskt: När du vände mig ryggen (When you turned your back)

Jag minns din blick
Som is
Smärtan flagnar aldrig av
Stygnen läks aldrig

Jag blir aldrig hel igen

Ditt knivvassa hår
Skar mig djupt
När du vände mig ryggen …
Frosten som slet tag i mig

Hela jag är sår och skåror

English:

I remember your glaze
Like ice
The pain never peel off
The stitches never heals

I will never be whole again

Your razor sharp hair
Cut me deep
When you turned your back …
Frost grabbed me

Full I’m wounds and cuts

Poetiskt: Det som är mina barndoms klagosånger

Jag är sentimental,
som en rosengårds klarröda blommor,
skulle brännas ner. Till ett mörkrött stoft.
Då jag går förbi platser.
Som har varit ett förr.

Känslorna vibrerar,
reser sig ur blommornas
mörkröda stoft. Omfamnar mig,
oavsett om jag vill,
eller inte.

Jag känner ett vemod,
i tanken av de förbigångna åren.
Det som var då.
Jag känner min kropp, darrar, gråter inuti.
Av den sorg, jag led av förr.

Detta som är mina barndoms klagosånger.

Ny konst: Min fader var ett kräk (Observera: stark text)

Det är inte alltid jag kombinerar text med min konst. Men denna målning har jag utgått från den lyriska texten som syns under målningen. Projektets namn är ”Min fader var ett kräk”.

Varje natt kom han in
Varje gång dog jag lite mer

Min fader var aldrig en helig man

Ilskna flammor
Var skriken inom mig
Flammorna som slickade min hud
Flammorna, dessa eviga sår

Jag blev flammornas aska

Min fader var aldrig en god man
Min fader var ett kräk
som använde sin kuk som ett vapen

Ett foster vilade i min mage

Men jag är horan. Det eviga ekot.
Och min son dödsdömd. Innan de första andetagen. 

Poetiskt: Ett skimrande lik

Rädslan sticker hål i mig

Jag kan inte behålla det som är meningen att behålla
Denna förbannande smärta

Det knäcker mig tid efter tiden
Bit efter bit

Ångesten fåglar pickar sönder mig som
jag vore ett as
Det blir bara vidriga och köttiga slamsor kvar

Det misslyckandes jag var

Rädda mig någon!
Kom till undsättning från eran lyxiga båt

Men de alla bryr sig bara om sig själva

*

Jag är tillbaks

Klockan tickar så oroväckande …

*
Det svartnar för mina ögon
Mörkret är allt jag kan se, eller förnimma
Det är allt jag skall se, allt jag skall förnimma

Det finns inget himmel likt ljus
Minnen från sommarängens kvällar bleknar,
med takten då mitt hjärta sackar efter

Halva slag

*

Går det att sy ihop mig igen?
Den själsliga läkaren säger ”det finns inget som kan läkas”

Skadad invärtes

Jag går därifrån

Mina armar blöder
Det fanns ingen tid för medlidande

*

Förlorad tid och mer förlorad tid


Det finns ingen mer tid till att andas

*

Lama försök, hela tiden
Omringar mig som en orm
När den kväver sitt byte
Till döds
*

Det kommer inte, det kommer inte
Jag är tvungen att vänta i denna smärta
Vara fullt medveten om vad som väntar

*

Jag väntar, jag väntar
Men allting är och förblir tidlöst

*

Liten, svag och blek
Som förr blir mitt nu och min framtid

*

Ett skimrande lik

Väntar in sömnen
Den man aldrig kan bli fri
Fjättrad till döden
Buren på en skitig bår  

Poetiskt: Det fragila ljudet av min röst

Mina andetag var bly.
Jag var ångestens trasdocka.
Fjättrad av rädslans kedjor.
Det skav mot min hud.

Rispor blev sår …

Jag bar eländets vrede.
Tyngden förintade hoppet.
Är det nu,
jag ska gå under?

Jag kunde aldrig göra mig fri.

Mina tankar förtvinades!
Medan jag såg på min egna undergång.
Genom gestalterna av min barndom.

Tystnaden av livet …
Allting var på väg att sluta andas.
Varje andetag,
var en vibration av svaghet.
Likt det fragila ljudet av min röst.
Är det nu,
jag ska förintas?

Av detta liv av miserabla försök,
att hålla mig levande!

Mina ögon såg färglöshetens vågor,

ständigt återkomma.
Medan vinterns köld tog tag i mitt hjärta!
Slet ut den från mitt bröst!
Och högg ihjäl den,
med den sylvassa kniven.
Som alltid …
Var ämnad mig.

Om och från självbiografin: Avdelning 44

Jag skrev ett inlägg om att jag skriver en självbiografi, du kan läsa inlägget här: http://vanjavit.blogspot.se/2012/04/om-och-fran-sjalvbiografin-de-svarta.html
Nu tänkte jag uppdatera om hur det går med självbiografin och lägga upp upp ett till utdrag av den med namn, avdelning 44.

Så hur går det framåt? Jag skriver i perioder, men mina intressen återkommer alltid, likasom skrivandet. Samtidigt som det är väldigt tufft att skriva vissa delar, avdelning 44 är just en sådan del. Kapitlet handlar om hur det var precis innan jag kom till träningsboendet, då jag åkte in och ut från psyk, då mitt självskadebeteende blev värre och när jag hamnade i psykoser. Och med tanke på att det bara var för 3 år sedan, nej 3 år är inte mycket med tanke på vad som var. Som gör det skrämmande att bearbeta detta i skrift. Jag var väldigt kritisk psykiskt och tanken kommer ibland upp: tänk om jag egentligen är samma person som då, som jag är nu? Fast det är jag inte, försöker jag påminna mig om.

Jag fortsätter att använda mitt lyriska språk, inte långa beskrivningar, utan jag försöker att uppnå en explosivitet och jag vill att läsaren ska känna att man är precis där, där jag var, där det hände.

 Utdrag från avdelning 44:  

Vita korridorer. Reflekterar den trasiga själen … Det klingar av skrik, mellan väggarna. Ångesten härjade rop. Jag går längst med väggarna. Försöker hitta ett dolt lösenord ut. Men de bleka väggarna svarar inte. Och dörren längst bort i korridoren är låst … Fast det vet jag redan. Jag har varit här förut. På avdelning 44. Där de ungas, sjuka andetag vibrerar. I denna mixtrade tystnad.

Poetiskt: Jag önskar att talaren blev schizofren

”För fulländad kunskap, behövs insikt.
Om man inte kan känna det, kan man inte förstå det.
Och utan förståelse, har inte kunskapen bevisats sig att vara rättvis.”


I en fattig del av Afrika har knappt barnen mat.

I en källare våldtar en man en kvinna.

Men i en rättssal släppts precis en gärningsman.
Bevisas vara oskyldig.

Men är det sanningen?

Istället för att ställa frågan.


Är domaren nöjd och mätt efter den stora tallriken med mat,
som ett nu omedvetet samvetskval i magen.

En cirkel.
Ett offer för ett offer.

Ett offer för en annan.
har inget i värde
en trasiga meriter.

En flicka har just tagit sitt liv.

Men världen stannande inte upp.

Inte ens när de oskyldiga livs tog.

Blodspillan,
var den inte tillräcklig?

Inte ens denna gång.

Och den är aldrig tillräcklig.
För att göra en förändring.

Och ett offer blev ett annat offer.

Om och från självbiografin: De Svarta

Jag har börjat med en självbiografi, som jag inte har i tanken att ge ut, som jag i mitt skrivande är usel på att hålla en röd tråd (ja det är min svaghet i mitt författarskap). Jag är mer av en lyriker. Men jag kände en dag att jag ville skriva om mitt liv, så jag bjuder i detta blogg inlägg ett utdrag från vad jag skrivet. Jag har inte arbetat mig genom texten, detta var något jag skrev rakt upp och ner.

Från avsnittet de Svarta:

Här är jag igen, sitter på en stol i ett kallt rum. Ett samtalsrum. Det är andra gången jag är här. Snett emot sitter en läkare, på den andra stolen sitter en kurator. Min mamma sitter alldeles bredvid mig. Jag hör deras röster, men de låter mest som mummel. Röster långt ifrån. De tonas ut varje gång, ett ljud som sugs bakåt, långt ifrån mig. Distansen växer, känslor och röster befinner sig flera tusen mil bort. Jag kan inte urskilja något. Förutom det som kryper på golvet. Det som är ute efter mig. Små skuggor. Svarta djur, varelser som sluter sig till en cirkel runt mig.
Ibland når läkarens röst fram, som tyst viskning. Viskningen skrapar, prasslar. Hon frågar något, men jag finner ingen innebörd i orden. Så frågan studsar tillbaks, försvinner igen. Viskningen sprack.
Ibland märker jag att hon med den gula tröjan. Kuratorn. Skriver något i blocket. Vad är det hon skriver? Men tanken stannar upp när de Svarta på golvet börjar närma sig igen. Cirkulerar kring väggarna, utåt. Närmare min fötter. Och omvärlden skakar bräckligt.

Min värld är sluten, inga ord har nästan sagts. Mitt sinne är förtvinat, det finns inget att säga. Vi avslutar mötet så. Jag reser mig upp, jackan har jag haft på mig hela tiden, har inte haft i åtanken att berätta något. Om det som jagar mig, det jag ser. Som ingen annan verkar att se. De Svarta som cirkulerar runt och runt, håller mig till sin fånge. Jag får inte passera deras gräns. Kan inte göra det, de kommer att ta mig, dra ner mig under marken. Till mörkret. Avgrunden.

Jag såg de Svarta, de kom med sin skugglika gestalt mot mig, de gick i en lång rad. De skulle ta sönder mig, om de kom för nära. Så jag sprang. Genom tid och rum. Men de väntade alltid på mig vid den andra sidan. Jag var fast. Fångad. Deras skuggor omfamnade mig. Deras vingar rispade sönder min hud.