Bokrecension: Trilogin om Victoria Bergmans svaghet – Eriksson & Axlander-Sundqvist

Efter ha läst den sista delen av den nervkittlande historian om Victoria Bergmans svaghet, skriven av duon Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist: Pythians anvisningar lämnar en med en känsla av totalt tillfredsställelse av denna uppslukande kriminalare, som handlar om mord, övergrepp och psykoterapi.

Med dessa skickliga cliffhangers efter den första delen, Kråkflickan och efter den andra delen, Hungerelden så har min längtan nästan intill varit olidlig, och bäst av allt Pythians anvisningar gjorde mig allt annat en besviken. Där historian en gång för alla avslutas, när av offren gör upp mot pedofilerna och den incest de har utsatts för. De sista pusselbitarna faller på plats. Det goda mot den onda gör upp en gång för alla, eller?
Men som nästan alla mörka historier blir inte slutet inte som man själv alltid önskat, men Pythians anvisningar lämnar en med frågeställningar, och ett slut, som inte behöver vara ett slut. Läsaren kan själv spåna vidare, om vad som kunde ha hänt i framtiden, eller ska.

Trilogin om Victoria Bergmans svaghet får en solklar 5

Trilogins ordning:

Kråkflickan
Hungerelden
Pythians anvisningar

Min passion för böcker

Böcker har en magisk anda, jag känner ett starkt band till böcker. Inte bara för den ”andra världen” som man kan sugas in i. Bara lukten av böcker, eller känslan av att hålla dem. Det är något speciellt med böcker, och det är min trygghet.

Jag har många roliga minnen när det gäller böcker. Som den gången jag försökte sno en bok från affären, men var inte oroliga. Jag var fortfarande ett barn då, och jag var inte medveten om att det var fel och ta saker. Och de gångerna då jag smugglade med mig små böcker i mina fickor till dagiset. Så att ingen skulle märka. Och hur jag läste för dem som var något yngre än mig, eller läste och läste. Jag utgick från bilderna.
Något magisk är det ändå.

Mina föräldrar har också berättat att det första jag egentligen lekte med var böcker. De andra leksakerna, tyckte jag var föga intressanta.

Jag måste också erkänna, att jag i flera år alltid hade med mig en bok oavsett var jag än var eller skulle gå. Bara som när jag bara skulle ta en sväng till stan.
Böcker har varit min räddare, den trygghet jag alltid sökte efter.
Böckerna lämnade mig inte. Och kommer alltid att vara min största passion i livet.

 

Tiger utav Mian Lodalen

Läser verkligen en underbar bok, Tiger av Mian Lodalen. Kanske gillar jag den särskilt som jag själv är homosexuell, och att den handlar just om det. Men trots det, så rekommenderar jag den starkt, som den ger en bra inblick hur det känns att finna sig vara det. Och allmänt så är den väldigt mysig. Läs den!

Jag är en typ som har näsan i boken

Ett av mina största intressen och passion här i livet är böcker. Sedan jag var liten har jag gillat böcker. Det var böcker jag lekte med, det var böcker som jag hade med mig överallt. En liten rolig historia är att jag som liten försökte smuggla ut en bok från affären. Jag var inte medveten om det, som jag var väldigt liten. Men jag kom ihåg att min far skämdes lite, eller han har sagt det nu efteråt. Men alla har vi varit små.

På många foton från min barndom kan man lägga märke till en bok. Böcker har alltid varit en trygghet, och det är det än.

Så att jobba på bibliotek är en ultimat arbetsplats. Som mina diagnoser ställer till det på många sätt, så kan jag ändå känna en trygghet. Som jag är omringad av böcker.

Och kalla mig för en bokmal om ni nu så vill. För det är jag, och jag är stolt över det. Jag är en person som föredrar att hålla näsan i boken. Och kalla mig för en tråkmåns om ni så nu vill. Men ovasett, är jag stolt över att vara den jag är. Och ingen annan.

Böcker 4 ever in life

Bokrecension: Christine Falkenland – Sfinx

Ur min vinkelsyn är Christine Falkenlands senaste prosa, Sfinx fenomenal i språket, där hon bevisar hennes mest klart lysande, starkaste språk. Men något jag kände var att handlingen kändes svagare en vad språkets kvalité var. På så vis känner jag att prosan var i obalans emellanåt. Jag skulle vilja sett mer styrka i handlingen. Men jag ska inte klaga för mycket då det kommer en mening så stark, som slår emot en som ett piskade regn, en åskblixt som är så självklar. Så jag ger därför Sfinx fyra stjärnor av fem.

En skräck manga gör min dag till något mer

Något roligt jag faktiskt gjort under en annars tråkig dag, är att ha läst.
Jag har börjat med Uzumaki, en skräck manga av Junji Ito.
Så långt jag har kommit är den lovande, först var jag något tveksam.
Men jag som är Aspie och har läst mycket manga förr borde ha kommit ihåg
de väldigt tydliga uttrycken som bara manga kan åstadkomma.
Det är väll därför jag med Aspergers syndrom och fler i min situation gillar manga, verkligheten
borde vara mer som det.

Ikväll fortsätter läsningen.

En begåvad författare, Christine Falkenland. En roman, Sfinx

Christine Falkenland – Sfinx

En bland de, i mina ögon mest begåvade svenska
författare, Christine Falkenland har nu gett ut en ny bok.
Som glädjer mig, Christine Falkenland har bevisat hur hon
hanterar språket i särklass av det tidigare hon skrivit.
Jag saknar mer författare som Christine Falkenland, så jag
är djupt glad för att få läsa hennes nya roman, Sfinx.