Efter tystnaden

13 juli var det senast jag bloggade, och det har varit mycket som har hänt känslomässigt. Det känns ibland som hela min hjärna står i brand. Tankar som far omkring i extremt snabb hastighet, starka känslor som kommer i stora vågor. Inte blir det bättre av att jag glömmer min medicin på morgonen, bland annat finns min medicin mot ADHD där. ADHD medicin som gör att min negativa impulsivitet minskar, och trubbar av den allmänna ilskan för allt och inget. Men tyvärr försvinner även en del av min kreativitet. Vilket gör mig ledsen. Det känns som vad jag en gör, blir allt galet ändå. Med efter jag pratat med min arbetsterapeut känns det som kaoset har lugnat sig något. Min terapeut påminner mig om att det är viktigt att jag tar mina mediciner, då hon ser att utebliven medicinering påverkar mig negativt.

Imorgon kommer jag hälsa på en vän, så en lång tågresa kommer det bli, men jag tror att denna resa kan bli ett avbrott mitt i allt kaos och elände. Förhoppningsvis lugnar jag ner mig, och hittar ett inre ro igen.

Är det någon som läser min blogg som har tagit medicin mot ADHD, och vad är i sådana fall era erfarenheter av det?

När man är för trött för att nästan andas

Igår avbokade jag färdtjänsten inför idag, då jag var så osäker om jag skulle åka väg till fiahemmet. Men idag kände jag att det var det jag ville. Så jag tryckte i mig en chockladboll till frukost för att orka med, inget annat skulle jag hunnit. Jag tog på mig kläder och gick till spårvagnshållplatsen. Resan till fiahemmet gick ändå bra, men på vägen hem blev det jobbigare. Det enda jag åt på fiahemmet var en dubbel smörgås och några kex och drack energidryck (inte ett av mina smartaste drag). Hem kände jag hur stressen tryckte på. Nu när jag är hemma känner jag hur mitt hjärta slår fortare än vanligt, och känner panik och har svårt att andas. Jag känner mig helt utmattad också, men hjärnan går samtidigt på högvarv. Tankarna spinner runt och runt…

Katter har en magisk kraft om man inte mår bra

Söndag kväll till måndag eftermiddag hade jag det svårt att stå ut. Med alla känslor som var ett kaos inom mig. Alla tankar som härjade och skrek i mitt huvud.

För ett tag sedan träffade jag min mormor, och som jag längtat efter den stunden då vi kan prata och umgås igen. Vi hade inte setts sedan jag var tonåring. Allting blev annorlunda efter det. Vi tappade kontakten. Och jag är så rädd för att det kommer att hända igen. När jag inte vågar ringa och inte mormor ringer heller. Jag saknar redan henne. Men hur ska jag hitta modet? Varför jag inte vågar ringa henne är för att jag är rädd för att förlora henne igen. Och att det blir mer smärtsamt om vi har en positiv kontakt med varandra. Samtidigt, om jag inte ringer kommer jag förmodligen bara bli mer ledsen. Som tur är har jag Kirsi och Dallas. Som tröstar mig i dessa stunder.

Jag fick ett kort sent i vår, en hälsning från mormor och morfar. Jag saknar mormor, det gör jag verkligen. Jag har satt kortet på mitt datorbord. Så att det påminner mig, att jag faktiskt kanske skulle må bra av att ringa henne ändå.

Gästbloggare: Yolanda

Jag heter Yolanda och blev tillfrågad att gästblogga här på Mitt namn var Michelle och självklart vill jag vill jag det! I framtiden kommer jag att publicera inlägg som handlar om bland annat Aspergers syndrom och psykisk ohälsa.

smart

Nu tänkte jag presentera mig lite för er.

Jag är en kvinna på 29 år, som bor i Stockholm. När jag var 7 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Med diagnosen kommer både styrkor och svagheter. Dessa ser olika ut för varje individ med problematiken. I övrigt har jag bipolär sjukdom och OCD. Listan på diagnoser och problem jag tidigare haft är lång.

Min kreativitet driver mig. Min passion är att skriva, främst poesi – även annat. På dagarna har jag praktik på ett bokförlag. Vi som jobbar där har neuropsykiatriska dignoser, där även Asperger ingår. Jag har varit vegan flera år. Thåström är min största musikfavorit. Även Kent finns med på listan. Som person är jag instabil i mig själv, omtänksam, pålitlig, kreativ, orolig och förbannat envis.

Jag hoppas att ni blir nyfikna på att läsa kommande inlägg av mig här! Önskar ni något speciellt tema? Kommentera!

Länk till min blogg

Tre underbara katter

Här är tre av mina och min livskamrats katter. Mimzan finns inte längre kvar i jordelivet, men jag kommer alltid minnas och sakna henne. Vi kommer det. Dallas och Kirsi är några riktigt uppmärksamhets ”störda” katter, som jag brukar säga. Som hela tiden vill vara i fokus på ett eller annat sätt. Men vad jag älskar dem, alla tre.

Resumé maj månad

Under maj månad hade jag satt min dåvarande blogg som hette Järnspöken som privat. Istället försökte jag spela på min blå Gibson. Men utan någon större glädje eller framgång. Under maj månad insåg jag inte hur dåligt jag mådde, men det kan jag se tydligare nu. Detta år har jag emellanåt haft svårt att komma ihåg att ta min medicin, vilket har försämrat mitt mående rejält åt det depressiva hållet. Vilket har speglats i min vardag. Med ökade självskadetankar och känslor av hopplöshet.

Under slutet av maj månad, eller om det var i början av juni månad har jag fått beviljat att gå i en DBT boost, vilket innebär att jag under några samtal får träffa en DBT terapeut och återfå mitt DBT tänk, och det känns som det hjälper lite. Jag blickar framåt igen

Ibland är det svårt att se de saker som är värda att leva för

När livet känns tufft är det svårt att se de saker som är värda att leva för. Men det finns de där småsakerna som faktiskt är värda att fortsätta att leva för.

Jag har bland annat mina två katter, speciellt Kirsi som alltid finns där vid min sida, men även Dallas på sitt eget sätt. Jag har även min bästa vän, min livskamrat som gör mitt liv ljust, även när allting ser svart ut. Jag har även katterna på Fiahemmet att ta hand om, där jag arbetar som volontär. Det finns så mycket positivt, men varför ska det vara så svårt att se det?