Ingen daglig aktivitet, och hur det påverkar mig

Nu var det ett halvår sedan jag hade någon daglig aktivitet, med det menar jag praktik. Där jag känner att jag gör något betydelsefullt. Vilket är väldigt viktigt för mig. Vad gör jag om dagarna nu?

Jag har mängder av saker att göra, egentligen. Det finns streamingtjänster för film och musik, mängder av dator/konsol och brädspel. Jag har mitt broderiprojekt, gitarrer att spela på och böcker att läsa. Men det jag gör om dagarna är att spela på min keyboard, tills min rygg säger ifrån. Resten av tiden, är dimmig. Jag vet faktiskt inte vad jag gör. Vilket gör mig rädd, hur lätt dagarna smälter samman. Till sist glömmer man vilken veckodag det är.

Jag har alltså en keyboard och har spela en vecka eller mindre. Jag har kommit långt, och måste säga, att keyboard/piano är det instrument som känns som det rätta för mig. Min passion att spela ökar och ökar. Det är dessutom rogivande. Låten jag försöker lära mig just nu är Something I Can Never Have av Nine Inch Nails. Låten kan ni lyssna på längst ner i detta inlägg. Timingen är något klurig, men låten är inte omöjlig att lära sig. Dessutom är det en av mina absoluta favoritlåtar av Nine Inch Nails.

När det handlade om tid

Hej igen! Det är Yolanda som skriver igen. Den här gången ska jag skildra den gången då allt kändes som mest hopplöst. Året var 2013 och jag hade, 2 månader tidigare, flyttat till ett LSS-boende i Södertälje. För er som inte vet vad LSS betyder, så är det en lag som går ut på att funktionsnedsatta ska ha rätt till ett värdigt liv. Huruvida den fungerar är väldigt omtvistat.

Jag vantrivdes något så fruktansvärt. Min OCD ha nått oanade proportioner. Jag hade fått tilläggsproblematik i form av djup depression, näst intill psykotiska symtom och självskadebeteende. Personalen på boendet var mindre bra – minst sagt. De hade dålig kunskap om mina diagnoser. Som tillägg vill jag säga att boendet hade inriktning på Aspergers syndrom och psykisk ohälsa. Mina grannar bråkade hela tiden, så det var ytterligare en stressfaktor.

Den dagen då Stockholms stad kom på uppföljning sa jag som det var, men då sa de att jag får ge detta boendet en chans. Då mådde jag extremt dåligt, så jag började få kraftiga självmordstankar senare den dagen. Jag bara låg med ryggen mot elementet i vardagsrummet.

Senare dagen skulle mina föräldrar komma och lämna en del möbler från min gamla lägenhet. Då såg de hur dåligt skick jag var i. Vi ringde psykakuten och började packa. Mamma och pappa gick ner mot bilen. Jag skulle komma efter, men fastnade i en tvångshandling. Mamma kom upp igen och hjälpte mig ner till bilen. Att lämna Södertälje var det som fick mig att kunna börja om.

Man ångrar, somliga saker ångrar man väldigt mycket

Jag kanske borde säga hej, så länge sen var det jag skrev något på denna blogg. Så hej till alla som läser detta.

21 juli var mitt tidigare inlägg. Så ungefär har ett halvår gått. Ett halvår sittandes i en karusell som går i en bergodalbana. Men för det mesta har den karusellen gått nedåt, och nedåt. Närmare ett svart hål, som också svärtar ner mig inombords. Vilket också märks utåt. Tung och tät, kolsvart rök, pyr runtom mig. Det är så det känns. När jag ligger i sängen på kvällarna, när jag ska försöker sova. Det är så det känns när jag är ute.
När jag går omkring i lägenheten. När paniken griper tag i mig, på mina samtal med min arbetsterapeut. Få, men ångestladdade promenader, tristessen och rastlösheten, orken som sinar, hoppet som släcks, identitet jag tvivlar, tomheten som fyller mig, och känslorna som vrålar. Ilska och sorg är centrerande. Så har mitt halvår sett ut.

Vad ska jag säga? Det har inte varit lätt. Att leva med dessa känslor och tankar. Jag känner mig nästan som 17 år igen, när allting var som värst. Jag saknar Odlargränd, där jag bodde i tre år. Ett träningsboende jag saknar väldigt mycket. Tryggheten jag kände där. Trygghet jag saknar i denna tillvaro som är just nu. Där allting är ostabilt och kaosartat. Skört, bräckligt och… skrämmande. Det känns som livet hånskrattar åt mig, som mina hjärnspöken tittar på mig med triumferade leenden. Som om de säger att de har vunnit. Att de har tagit kontrollen över allting, hela mitt liv och mitt mående. Jag kan säga att tanken skrämmer mig något så fruktansvärt.

Men ska rädslan få styra över mitt öde? Ska jag verkligen tillåta mig själv att gå under igen? Nej, jag vill inte det. Tror jag att det kommer bli så. Ja, ofta. Men om jag har varit en kämpe, en sann krigare. Så kan jag bli det igen.

I slutet av denna månad kommer det bli ett större möte, ett så kallat sip möte, där personer jag själv väljer ska vara tillsammans med mig och min LSS-handläggare, för att planera min framtid, och för att se vilka resurser som kan erbjudas som skulle hjälpa mig på längre sikt. Det skrämmer mig, inte bara mötet i sig. Utan att jag också kommer sitta tyst, och låta mina negativa känslor få styra över mig. Att jag låter andra bestämma över min framtid, genom att inte prata.
Att inte prata om viktiga saker som berör mig, har blivit en del av min vardag. Jag kommer dock att prata med min arbetsterapeut om detta, och om denna rädsla. Men jag vet, att det viktigaste är att tänka ”DBT” igen. Vilket jag aldrig gör nu för tiden.

Jag undrar många gånger, eller dagligen. Hur jag ska vända på situationen? Egentligen är det uppenbart, men det är svårt. Jag vet att jag behöver ta till mig DBT igen, för just nu känns som jag slänger bort allt jag lärt mig.

Hur jag ska lösa min nuvarande situation, med negativitet så det sjunger om det. Vet jag inte ännu. Men det jag vet, är att jag aldrig. Nej aldrig någonsin, kommer att ge upp.
Ett exempel är att jag, trots en del motvilja. Har importerat min gamla blogg, min vanjavit .com blogg. Nu finns alltså inlägg från 2011 och framåt att läsa (se mitt arkiv i vänster menyn). Som gamla, och som nya läsare, kan ni läsa om min långa, och förhoppningsvis lärorika dåtid, till min kanske inte så just nu, positiva liv. Men jag vet, att jag kan förändras. Mitt liv kan förändras. För det har det gjort förut. Jag må vara vissen. Jag har ångrat, somliga saker har jag ångrat väldigt mycket. Men en dag kommer jag blomma igen. Likt en, kanske ensam, men stark och ljus vitsippa. Det ska jag se till. Ja, det ska jag se till. Det ska ni få se en dag. Det ska jag känna en dag.

Efter tystnaden

13 juli var det senast jag bloggade, och det har varit mycket som har hänt känslomässigt. Det känns ibland som hela min hjärna står i brand. Tankar som far omkring i extremt snabb hastighet, starka känslor som kommer i stora vågor. Inte blir det bättre av att jag glömmer min medicin på morgonen, bland annat finns min medicin mot ADHD där. ADHD medicin som gör att min negativa impulsivitet minskar, och trubbar av den allmänna ilskan för allt och inget. Men tyvärr försvinner även en del av min kreativitet. Vilket gör mig ledsen. Det känns som vad jag en gör, blir allt galet ändå. Med efter jag pratat med min arbetsterapeut känns det som kaoset har lugnat sig något. Min terapeut påminner mig om att det är viktigt att jag tar mina mediciner, då hon ser att utebliven medicinering påverkar mig negativt.

Imorgon kommer jag hälsa på en vän, så en lång tågresa kommer det bli, men jag tror att denna resa kan bli ett avbrott mitt i allt kaos och elände. Förhoppningsvis lugnar jag ner mig, och hittar ett inre ro igen.

Är det någon som läser min blogg som har tagit medicin mot ADHD, och vad är i sådana fall era erfarenheter av det?

När man är för trött för att nästan andas

Igår avbokade jag färdtjänsten inför idag, då jag var så osäker om jag skulle åka väg till fiahemmet. Men idag kände jag att det var det jag ville. Så jag tryckte i mig en chockladboll till frukost för att orka med, inget annat skulle jag hunnit. Jag tog på mig kläder och gick till spårvagnshållplatsen. Resan till fiahemmet gick ändå bra, men på vägen hem blev det jobbigare. Det enda jag åt på fiahemmet var en dubbel smörgås och några kex och drack energidryck (inte ett av mina smartaste drag). Hem kände jag hur stressen tryckte på. Nu när jag är hemma känner jag hur mitt hjärta slår fortare än vanligt, och känner panik och har svårt att andas. Jag känner mig helt utmattad också, men hjärnan går samtidigt på högvarv. Tankarna spinner runt och runt…

Katter har en magisk kraft om man inte mår bra

Söndag kväll till måndag eftermiddag hade jag det svårt att stå ut. Med alla känslor som var ett kaos inom mig. Alla tankar som härjade och skrek i mitt huvud.

För ett tag sedan träffade jag min mormor, och som jag längtat efter den stunden då vi kan prata och umgås igen. Vi hade inte setts sedan jag var tonåring. Allting blev annorlunda efter det. Vi tappade kontakten. Och jag är så rädd för att det kommer att hända igen. När jag inte vågar ringa och inte mormor ringer heller. Jag saknar redan henne. Men hur ska jag hitta modet? Varför jag inte vågar ringa henne är för att jag är rädd för att förlora henne igen. Och att det blir mer smärtsamt om vi har en positiv kontakt med varandra. Samtidigt, om jag inte ringer kommer jag förmodligen bara bli mer ledsen. Som tur är har jag Kirsi och Dallas. Som tröstar mig i dessa stunder.

Jag fick ett kort sent i vår, en hälsning från mormor och morfar. Jag saknar mormor, det gör jag verkligen. Jag har satt kortet på mitt datorbord. Så att det påminner mig, att jag faktiskt kanske skulle må bra av att ringa henne ändå.

Gästbloggare: Yolanda

Jag heter Yolanda och blev tillfrågad att gästblogga här på Mitt namn var Michelle och självklart vill jag vill jag det! I framtiden kommer jag att publicera inlägg som handlar om bland annat Aspergers syndrom och psykisk ohälsa.

smart

Nu tänkte jag presentera mig lite för er.

Jag är en kvinna på 29 år, som bor i Stockholm. När jag var 7 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Med diagnosen kommer både styrkor och svagheter. Dessa ser olika ut för varje individ med problematiken. I övrigt har jag bipolär sjukdom och OCD. Listan på diagnoser och problem jag tidigare haft är lång.

Min kreativitet driver mig. Min passion är att skriva, främst poesi – även annat. På dagarna har jag praktik på ett bokförlag. Vi som jobbar där har neuropsykiatriska dignoser, där även Asperger ingår. Jag har varit vegan flera år. Thåström är min största musikfavorit. Även Kent finns med på listan. Som person är jag instabil i mig själv, omtänksam, pålitlig, kreativ, orolig och förbannat envis.

Jag hoppas att ni blir nyfikna på att läsa kommande inlägg av mig här! Önskar ni något speciellt tema? Kommentera!

Länk till min blogg

Resumé maj månad

Under maj månad hade jag satt min dåvarande blogg som hette Järnspöken som privat. Istället försökte jag spela på min blå Gibson. Men utan någon större glädje eller framgång. Under maj månad insåg jag inte hur dåligt jag mådde, men det kan jag se tydligare nu. Detta år har jag emellanåt haft svårt att komma ihåg att ta min medicin, vilket har försämrat mitt mående rejält åt det depressiva hållet. Vilket har speglats i min vardag. Med ökade självskadetankar och känslor av hopplöshet.

Under slutet av maj månad, eller om det var i början av juni månad har jag fått beviljat att gå i en DBT boost, vilket innebär att jag under några samtal får träffa en DBT terapeut och återfå mitt DBT tänk, och det känns som det hjälper lite. Jag blickar framåt igen

Ibland är det svårt att se de saker som är värda att leva för

När livet känns tufft är det svårt att se de saker som är värda att leva för. Men det finns de där småsakerna som faktiskt är värda att fortsätta att leva för.

Jag har bland annat mina två katter, speciellt Kirsi som alltid finns där vid min sida, men även Dallas på sitt eget sätt. Jag har även min bästa vän, min livskamrat som gör mitt liv ljust, även när allting ser svart ut. Jag har även katterna på Fiahemmet att ta hand om, där jag arbetar som volontär. Det finns så mycket positivt, men varför ska det vara så svårt att se det?