Samtal på psykiatrin 3/1-13

Under min DBT sektion igår så gjorde jag min första kedjeanalys tillsammans med P. Det var mycket givande, det blev mer som svart på vitt. Men det var också svårt, och känslomässigt.
Efter kedjeanalysen gick vi igenom olika papper, just de papperna som ska bli till kriskort. Som är meningen ska kunna hjälpa mig i just krissituationer.
När det blev dags att avrunda berömde P mig, hon tyckte att jag var väldigt duktig. Jag blev glad av det, samtidigt som jag också kände att jag var stolt över mig själv.
När jag har gett mig fan på en sak, så lyckas jag nästan alltid.

Att hålla modet uppe

Det är sällan jag säger: äntligen helg. Men äntligen helg är precis så jag känner nu. Efter två dagar på jobbet är jag skrot. De långa ledigheterna jag har haft känns nu. Att komma tillbaks till rutinerna tar kraft.
Men jag håller modet uppe.

Idag är det också DBT som gäller för mig. Efter en veckas uppehåll känner jag att det kommer bli skönt att få prata med P. Som mycket har hänt, och jag har en del tankar som jag undrar över.
Samtidigt varje gång jag sitter i väntrummet blir jag nervös. För jag vet aldrig vad som väntas när jag har DBT. IPS/Emotionellt instabil personlighetsstörning/Borderline är fortfarande så pass nytt för mig. Både jag själv och det jag och P pratar om kan överaska mig.
Men jag håller modet uppe, kramar om stenen i min hand och försöker att vara här och nu.

Snart, när det är som vanligt. Lugnar sig stormen

Efter den första arbetsdagen på länge, igår. Har jag blivit väldigt trött, sliten. Det är inte det att jag bara har svårt för förändringen i sig. Utan efter långa upphåll får jag lika svårt att komma tillbaks till rutinerna. Som många gånger innan orsakat att jag inte kommit tillbaks till skolor eller olika praktikplatser jag har haft. Det är inte alls lätt att leva med Aspergers syndrom, och även ADHD. Och jag gör det inte heller för lathet. Det är obeskrivligt att förklara. För att jag inte heller riktigt själv förstår vad som händer inom mig. Men lätt är det inte.

Oavsett mina känslor av trötthet, så är jag ändå stolt att jag kommit iväg. Och som jag även fick hjälpa till på övervåningen, för första gången. Känner jag mig också stolt över att bli tillgiven en ny arbetsuppgift.

Nästa vecka kommer jag vara ledig de två första dagarna, måndag och tisdag. Men sen börjar allt som vanligt. Och som vanligt som jag trivs med. Sen börjar även DBT:n igen, efter en veckas uppehåll.
Så snart, lugnar stormen sig igen, inom mig.

Samtal på psykiatrin 13/12-12

Att lära sig något om sig själv, kan man säga mötet med P gav mig idag.
Vi pratade om sårbarhet, som är en del DBT orienteringen och även då, en stor del av vad IPS (Emotionellt instabil personlighetsstörning) innebär.
Det var så välbekant, och en sorg slog mig då P bekräftade orden som jag alltid annars själv säger, ”omgivningen kan tro, ta förgivet att man ska klara av de saker de andra gör.” Men det som slog mig mest var när hon därefter nämnde ordet osynlig … Tårar svämmade över, men denna gång lyssnade jag på min känsla, och bad om paus. Vi pratade då kring sorgen, också om vad sorgen vill säga mig.

Detta kan vara en del varför IPS drabbat mig. Min osynlighet, min Asperger/ADHD problematik, prestationskraven omgivningen satt på mig i ung ålder.
Som i vuxen ålder gjort så jag reagerar starkt med känslor, och har svårt med känslo och energireglering.
Men jag vill inte säga säkert än, för alla dessa saker med IPS och DBT är än för mig nytt. Men det är så jag uppfattat det och känner nu.

Samtal på psykiatrin 6/12-12

Efter jag fått besvarat några av mina frågor, om DBT och Emotionellt instabil personlighetsstörning, så fortatte jag och P med att gå igenom mina behandlingsmål som jag fick som hemläxa och skriva. Och sen egentligen, var det inte så mycket mer. Jag blev stolt över att jag behöll fokus under den mesta tiden då vi hade samtalet. Stenen som jag använder vid sådana tillfällen, då jag behöver vara här och nu. Hjälper verkligen. Som avslut så berättade hon att nästa samtal kommer handla om sårbarhet. Återstår stå att se, hur jag kommer reagera då.

Samtal på psykiatrin 29/11-12

Efter ett chockerande besked om att jag har blivit diagnostiserad med Emotionellt&nbsp instabil personlighetsstörning, så berättade P för mig, vad det innebär. Men jag hade svårt att fokusera, men stenen hon gav mig som jag höll i min hand, gjorde så att jag inte kopplade bort mig helt. Jag kunde fokusera mer på här och nu. Hon sa att det var en del av den Dissociativa störningen, som man kan bli drabbad av om man är diagnostiserad med Emotionellt instabil personlighetsstörning, förkortning IPS. Så fick jag en pusselbit på plats, i min splittrade värld. Att det är anledningen till att jag har kopplat bort mig från verkligheten, nuet. Speciellt då jag hamnar i pressade situationer.
IPS, har stått i min journal sedan maj detta år, men jag har inte blivit meddelad om detta.

Det finns många likheter mellan IPS, och min diagnos ADHD. Till viss del, min huvuddiagnos också, Aspergers syndrom.
Som har gjort att det kanske inte märkts, från utsidan och insidan. Men när jag tänker efter, så har jag alltid känt mig mer splittrad inombords, haft det svårt min känslor och energi. Men på ett djupare plan, som jag insiktsfullt vet att det inte hör till min Asperger eller ADHD.

Allt detta blev så konkret när jag såg i min journal, detta är en del av mitt liv också. Trots att hon nämnde det första gången vi sågs, så antog jag att det var fel, som jag inte själv sett att det stått så. I det senaste utskriften jag själv sett så har det stått Cyklotymt temperament, men inte IPS.
Så jag är minst sagt ställd.

Samtal på psykiatrin 22/11-12

Efter att jag gett beskedet om att jag vill börja med DBT, drabbas jag plötsligt av en rädsla. Alltid dessa rädslor över något nytt. Men jag vill inte att denna chans ska försvinna, bara för att mitt flyktbeteende vill så. Jag ger inte upp så lätt.

Efter jag berättat mitt svar till P, fortsatte vi på direkten att prata vidare kring DBT, och nästa vecka börjar själva orienteringen. Som vi kommer att ha runt fyra gånger. Där vi kommer gå igenom hur DBT fungerar och vilka mål jag vill nå upp till. Orienteringen fungerar även som en period då jag och P ska lära känna varandra.
Men om jag känner i slutet, att detta inte skulle vara rätt för mig ändå, och om DBT-teamet anser att de inte kan erbjuda den hjälp jag behöver så kan jag gå vidare utan att börja terapin. Alltså skrivs inget kontrakt på, fören jag, vi är säkra på att det är rätt.

I vilket fall som helst visade jag också mina egna hjälpmedel jag redan använder, som P kopierade. Och sedan fick jag även ett dagbokskort som är meningen att jag ska fylla i denna vecka. Med mina tre, absoluta, tuffast problem: Nedstämdhet, känslan av att vara uppjagad, och mina projekt.

Känslan av att komma till psykiatrin, hos P är en väldigt skön känslan ändå. Att jag kan få ventilera av mig, och få nya infallsvinklar. Som jag även fick denna gång.
Som det att jag inte tänkt på att en känsla vill säga en något. Men som jag pressar tillbaks dem, av ren rädsla. Så förstår jag inte det … Det finns så mycket att lära.

Samtal på psykiatrin 15/11-12

Det är fortfarande turbulent, känslor och tankar far omkring inom mig i en skenande fart. Jag hinner inte med. Men även om jag inte hinner med, så ger jag inte upp.

Det tog emot idag, mötet med P. Jag är inte heller i bästa skick. Absolut inte efter beskedet jag fick angående boendestödet. Det gäller mina två kontaktpersoner, som ska sluta nu i januari. Inte bara det att jag träffat dem sen några få månander tillbaks, utan jag tycker också om dem väldigt mycket. Jag känner mig helt slut, ledsen och så trött. Ångest, oro och rastlöshet …

På något sätt, efter mötet kände jag mig ändå bättre. Och jag fick vägledning för resten av dagen.
P fångade upp mig lätt, som känns tryggt att hon kan.

Detta möte skulle handla om DBT. Trots mitt skick fick jag fram några av mina synpunkter. Och vi ska ses nästa vecka igen, och då ska jag bestämt om jag vill börja eller inte. Och det lutar väldigt mycket åt att börja.

Samtal på psykiatrin 8/11-12

Ännu ett samtal på psykiatrin, denna gång lämnade jag rummet med många positiva känslor, trots tröttheten, så gav det samtidigt väldigt mycket. Jag träffade P, som just nu och antagligen framöver komma vara min kontaktperson gällande terapi. Som jag känner mig nöjd med, då jag känner att personkemin stämmer mellan oss.
Vi pratade inte så mycket om just DBT, direkt, men vi pratade mycket om fördelar och nackdelar med just DBT och även hur dagsläget är. Vilka svårigheter jag har, och även vad jag klarar av.
Något som kändes skönt är att om vi även kommer överens om att DBT inte är rätt för mig, så kan vi själva spåna vidare på vad som kan vara ett alternativ. Som DBT är mycket intensivt, och jag känner mig rädd för att börja, som jag ändå byggt upp så mycket.
Men hon sa att jag uppfyller kriterier så jag kan få hjälp, även om det inte blir DBT. Så är dörrarna öppna för andra möjligheter för ett lugnare och mer stabilt liv. Som känns bra, och tryggt.

Sen ett annat positivt besked är att jag har blivit beviljad, inte kedjetäcke men ett bolltäcke som ger likande effekt. Det är beställt, så framöver kommer jag att ha tillgång till ännu ett verktyg. Mot ångest och oro.

Möte på psykiatrin 2/11-12

Det var mycket att smälta efter mötet på psykiatrin.
För det första så hade jag inte uppfattat att jag skulle träffa en arbetsterapeut men OCKSÅ en från DBT teamet. Det blev en förändring som jag inte riktigt väntat mig, i min trygga värld. Men på ett sätt kändes det skönt, att ta allting på en och samma gång.

Om kedjetäcket berättade min arbetsterapeut om att det var till för sömn först och främst, och inte ångest. Men jag vet att det inte det stämmer helt, som jag själv har testat det mot ångest, och det funkar. Och jag har även hört att det är många fler som tycker, och har det så också. På något sätt då, så undrar jag vad den där arbetsterapeuten verkligen menade. Dock kände jag att jag inte fick något bra intryck av henne allmänt heller. Om det inte skulle gå, så tänker jag ändå överklaga.

Hon från DBT teamet kändes bra, och jag fick ut mycket från vad hon hade att säga. Jag pratade även om mina minnen som är så starka, vi pratade då kring trauma, och om det var aktuellt om att behandla.
Jag tror att vi kände oss lite osäkra båda två. Som jag redan har många strategier, och jag har varit självskadefri i mer en två månader, jag klarar av ett hushåll, ekonomi och mycket mer.
Men samtidigt vet jag, att den mörka sidan inom mig lurar i dessa smutsiga hörn.
Jag känner att jag vill ta ännu ett steg till säkerhet. Jag är orolig för att falla igen.

Jag kommer att träffa P, hon från DBT teamet igen, kommande torsdag, då vi ska gå vidare om hur vi ska göra. Om jag ska gå i terapi eller inte.
Innan mötet ska jag prata med boendestödet, om backup bland annat, som jag vet att detta kommer vara förjävligt tufft att arbeta med. Och även gå igenom DBT häftet som jag fick med från mötet.
Kedjetäcket kommer jag få besked om, förhoppningsvis snart.