Brev till läkaren från 2009

Det kan nästan kännas skönt att läsa
det här, då jag förstår hur långt kommit.

Till läkaren
(Omformulerad och censurerad)

Skrivet den:
19 April 2009

Mitt liv flyter ihop, i mitt virrvarr av ångest och damm.
Det var först som jag började bli orolig.
Jag visste inte om jag hade varit ute, jag ringde till ** för att jag mådde dåligt.
Dom sa att det hade varit fint väder ute.
Men det jag kunde bara minnas att det hade varit grått väder ute. Det var förra helgen.

Jag är uppslukad av Viola. Jag vet inte ens om ******* eller Jag finns.
Eller om jag är ett med dem.
Men jag vet att Viola säger till mig: ”sssh, du är värdelös”.
”Värdelös”.

Värdelöööös”.Om och om igen.

Jag vet hur hon låter. Mekaniskt.
Jag har sett henne.
Hon är kall, sliskig och blå.
Jag har sett henne innanför mina ögonlock.
Jag spärrade upp ögonen, hon försvann.
Men ordet
Värdelös ekade fortfarande i mina öron.

Hon får mig att tro att mitt liv är en dejavu.
Då var det första gången jag blev rädd för att jag inte fanns.
Jag kände att jag försvann från min kropp.

Min kropp tappade konsistens.

Det har hänt att jag drömmer och det händer i min verklighet.
Jag vet att det är Viola som försöker att övertyga mig om att jag
kommer att dö.
Jag hör Viola.

I Torsdags, innan den dagen *** ringde till läkaren. Så grät jag.
Grät, grät, grät, fem minuters vila, sen grät jag igen, igen och igen.
Jag ville bara försvinna. Från detta helvete till liv. Försvinna från Viola.
Vill fly.
”Måste fly”.

Alla ställer upp för mig. Min familj, ** och ******.
”Men vad skulle lilla värdelööösa jag kunna göra”.

Dom har aldrig känt hur jag känner: att leva i ständig ångest, kaos.
KAOS! Kaos inombords. Ångestmaskin som pumpar svartblod i mig.

Jag slog mig hårt i huvudet, hela väggen skakade, två gånger. *** sa att det var konstigt
att (…)

Jag får mycket hjälp **.
Av ******* fick jag en lista med må-bra musik.
Jag får en kram av *** om jag frågar henne.
Jag kan prata och förstå med **** *.

Jag kan bli lite lugn inombords av ******* närvaro.

Jag försöker. Jag kämpar.
Jag vet inte hur länge till jag orkar med det här.
Jag är stark ännu. Lite stark. Men jag vet inte hur länge till jag kan leva med mitt trasiga hjärta.
Som har blivit i tusen spillror.

Nej…

Tillbakablickar från våren 2010

Det var vår 2010.
Jag knarkade Kent,
hade låg smärttröskel, rev
bort mitt hår.
Slog sönder sak efter sak, mobil
och möbler.
Jag var psyk bryt.

Jag åt inte och gick självklart ner i vikt då.
Jag skulle kunna skylla allt detta som hände på förändringarna under våren
på boendet, som när de renoverade och att jag fick öroninflammation.
Men ärligt talat,
var det mesta bara kaos på ett eller annat sett.

Jag blev inlagd på psyk.

Jag hade hallucinationer. Rösterna beordrade mig, de styrde mig. Vid den tiden hade
jag Han och Hon. De kontrollerade mig helt.

Jag blev först inlagd på BUP öppenvård, det var runt påsk.
Jag fortsatte att riva bort mitt hår, läkaren tog bort Concerta.

Men som jag fortfarande stod inskriven i min hemort skickades jag
till psyk där, då slutenvård.

Jag tog ingen hänsyn, kastade en flaska mot en tavla som jag visste
var av glas, mitt i natten.

Jag fick Zyprexa och testade likande mediciner mot psykoser.

Jag blev utskriven, kommer inte ihåg riktigt. Men tror
att jag blev inlagd igen.

Personalen kom med bil och vi åkte hem till boendet.

När jag kommit tillbaks och varit hemma i några veckor,
hade jag tagit mycket Zyprexa, full dos hela dagen.
Men jag kunde inte ta den längre som det gick
ut på kroppen.

Efter man varit inlagd och kommer tillbaks tror man
att det är bra igen, men det är lika jobbigt,
bortsett från att jag slutat med
de destruktiva beteendena suggestivt.
Jag ville spy upp allt, hade hela tiden i tankarna att
förstöra glas i början.
Men de försvann med tiden.

Vi klippte av det lilla av mitt hår jag hade kvar,

jag hade rivt bort hårrötterna på vissa ställen.

Jag tvingade mig att se de saker som jag hade förnekat.
Att jag skulle sluta att lyssna
Kent på repeat, att jag var tvungen att lägga min föreläsning
på sidan, sådana saker.
På något sett blev det bättre, allting.