Jag har formats av mitt öde

Jag har formats av mitt öde, om man nu tror på öde. Hela mitt liv har jag gått i motvind och ibland har allt slocknat: skratten, hoppet om något bra och styrkan försvann. En överlevnad utan skymt av livet. Mörkret regnade som is över mig. Många gånger har jag velat gett upp, för varför leva ett liv, utan kärlek? Utan något bra att hålla sig fast vid. Jag hade glasbitarna, rakbladen, där fann jag den tröst, som senare i livet sinkat mig. Jag blev en dotter av självdestruktivitet.

Jag har aldrig riktigt hängt med, antingen är jag långt efter, eller långt före min tid. Skulle jag dö som ung nu? Men det var något som höll mig vid liv ändå, skrivandet blev en ventilation, musiken gav mig känslor, böckerna trygghet och de som faktiskt hjälpte mig, vad vore jag utan familjen, vännerna och de boenden och lärarna i skolan som brydde sig om mig, av de andra i mängden.

Men ändå, så kom psykoserna ikapp mig, jag började lyda mina röster, med en perfektion som jag hatade, men det var lika som att hata mig själv. Viola, som jag kallade henne, hon var en del av mig då, det onda medvetandet som inte ville något annat en skada, det lilla som var kvar av mig.

När någon väll lyssnar på mig, det är då det händer något. Något viktigt. Min röst har inte förr blivit hörd, jag var inget, ingen speciell. Utan jag var en person som gick förbi, inte gav någon självsäkerhet eller ett intryck av att vilja prata. Så jag gick tyst, med mitt djupa samvete. Och plågades många gånger

Nu är dagarna här, då det har vänt och jag är väldigt insiktsfull för min ålder. Det finns vissa som tror att jag är 21, kanske 22. Men än har jag inte fyllt 20. Det är av mitt lidande, och mina betraktelser där ifrån, som format mig till en tänkare. En tänkare som vågar se utanför ramarna. Det är där jag levt en stor del av mitt liv. Nu har jag blivit en person som kan påverka, av mina erfarenheter. Så trots allt negativt som hänt, så har jag blivit en person som jag kan älska, mer och mer. Konstnären och lyrikern Vanjavit.

Minnen bleknar

Något jag vill och samtidigt inte vill är att minnen ska blekna. Vissa har gjort det, framförallt från en period i mitt liv, då jag var på korttidsboendet fransblom. Så plötsligt nu, kommer jag inte ihåg ansikten där ifrån, jag minns inte har vissa har sett ut, eller hur deras röst lät eller hur de skrattade. Det ger mig den där blandade känslan. Nej försvinn inte minnet, du är det ända jag har kvar från där. Ja lämna mig, för jag orkar inte tänka tillbaks.

Är det som händer mig sunt? Att man tappar minnet för att man börjar gå vidare. Lämnar det som varit och lever det som inte har hänt än? Jag är förvirrad.

Där jag fick min första panikångest attack

Under morgonpromenaden så fick jag syn på
stället där jag fick min första panikångest attack.
Med blandade känslor ser jag på
platsen …
Jag kommer ihåg som igår hur jag låg på stigen, kippande efter andan.
Träden omringade runt omkring.
En snara ströp allt liv.
Min första panikångest attack är bland de mest skrämmande saker
som skett i mitt liv.

Nu, flera år senare ser jag fortfarande illa till mods över platsen.
Vet inte om den känslan någonsin släpper mitt medvetande.
Men någongång kanske.

Ett mörkt förlutet. Jag förlåter aldrig för jag måste komma ihåg

Jag tänker på det som tog mig hit, drev mig till botten. Där piller
och självdestruktiva beteendet styrde och mina mästares röster
aldrig tystnade.

Man säger att man ska förlåta, för att hitta försoningen inom sig själv.
Men det är något jag aldrig kommer att göra,
även om förlåta skulle göra mig att acceptera och gå vidare.
Så lyssna på mig.
Varför ska jag glömma det viktiga i saker, stå rak i ryggen och var beredd på
de brinnande pilarna, samhället skjuter dig.

Jag vet, mina betyg i skolan räckte inte för det jag ville,
Men jag hade missat ett år i skolan innan, depressionen i mig.
Av för sen hjälp, ingen såg mig. Jag ropade, men förblev
osynlig och en skitunge. Jag tynade bort i mig själv.

Så jag började IV på gymnasiet. Där sa de att de hade kunskaper, att de kunde
hjälpa mig och de sa så mycket, men allt raserades fort. Det var allt en lögn mot slutet.
Ja, ibland jag skyller på skolan, och ja, jag skyller på hur samhället tvingar en att vara som
alla andra.

Om jag hade fått den hjälp som jag behövde tidigare, så skulle jag inte stått där jag har
varit de senaste åren.

Men jag lär mig forma mig efter mitt förflutna, det är min väg ut från lidandet.
Men att förlåta kommer aldrig hända, för jag kommer att glömma då, hur jag
behöver stå upp för mig själv, så jag inte hamnar i en kolsvart återvändsgränd igen.

Mina tonårs demoner ropar

”Det är mina inre demoner … nästan bara dom som har varit en fara för mitt liv.
Jag får inte tyst i huvudet, jag måste mata dom igen för att få en tid av lugn.
Då kan jag ro i stillhet och absolut tystnad …”

Jag tänker ganska ofta på hur det var förr, hur jag levde … om man ens kan kalla
det för ett liv.

Min nonchalant och respektlöshet, min avskalade empati.
Jag visste inte hur mycket jag skadade, genom att skada mig själv.

Jag hade aldrig ett riktigt liv, det var alltid mer överlevnad, än ett pulserande
liv som många andra hade.
Mina tonår fylldes istället med skrikande röster, och depressionen som var
ett tungt, svart täcke vilande över mig.

Skulle jag gått under, om jag inte haft Risperdal?

Ibland blir jag rädd vid tanken:
Tänk hur starka och höga doser av medicin
jag har stoppat i mig, varje dag i flera år.

Vad skulle ha hänt om inte? Skulle mina psykotiska
tillstånd ta sönder mig, den person jag är?
Skulle jag utveckla självskadebeteende tidigt?
Skulle jag ligga i sängen, titta på klockans sekundvisare och
låta huvud maskar göra mig deprimerad för evigt?
Så skulle jag gått under?

Nu är jag ju inte där, jag har en väldigt fungerande medicinering
och inte i särskilt höga doser.
Men ibland så kommer de tankarna ändå.
Hjärnspöken från förr.

Att hitta kraften till att vinna över sitt egna helvete

Vintern 2010-2011 var en tid då jag blev sämre psykisk.
Jag började få hallucinationer och även börja hamna i psykos.
Jag fick starkare mediciner, men det hjälpte inte i längden.
Det var en stress som utlöste perioden, som jag minns.
Det är då hallucinationer kan komma för mig, och de gör så jag får utbrott.
Jag skriker, kastar glas och annat helt redlöst. Och samtidigt stretar jag emot
för att ta mediciner som kan hjälpa mot mina utbrott.
Och jag blir respektlös.
Jag är uppslukad av det jag kallar ”verklig” och ”verklighet”.
De hallucinationer som yttrar sig i Han och Hon.
Vintern 2010-2011 blev jag inlagd på vuxen psyk, min nyårsafton
tillbringade jag med att stirra ut från fönstret och jag önskade att jag var där ute.
Och inte här, inlåst på en psykiatrisk avdelning.

Men vad var det som hjälpte mig att ta mig upp?
För jag skulle kunna varit där längre, för man har sitt liv i sina egna händer trots allt.
Mediciner hjälper inte för evigt och tristessen gjorde mig rastlös och ångestfull i sig.
Men jag fick lyssna på musik på avdelningen och bandet Otep gjorde mig starkare, jag fick
inspirationen och kraft för att fortsätta att kämpa.
Jag skulle inte ge upp.
Och jag blev bättre.

I början av nästa år bestämde jag mig för att tatuera in
Oteps loga till deras första skiva, Sevas Tra. Art Saves.
Det var en symbol för mig, en mening, för att fortsätta leva.
För att fortsätta och lämna det som har varit bakom mig.

Musiken, Otep hjälpte mig mycket under den tiden, och tatueringen blev ett
bevis och ett sätt att komma över, men även att minnas:
Jag är stark. 

Man kan bli en helt annan människa på 2 år, det blev jag

Jag borde stanna upp i tiden ibland, lite oftare.
För att jag ska kunna se hur mycket som har hänt.
För det har hänt så mycket så jag missar det när det kan
behövas ses igen.

Jag flyttade till träningsboendet sommaren 2009,
jag var psykisk dålig och behövde daglig hjälp.
Redan efter första veckan hade jag fått ett rejält utbrott
och klippt av mig mitt hår.
Och flera sådana utbrott hade ägt rum första veckan.
Jag fick intensiv hjälp, det första vi arbetade
med här, var personalen och jag som försökte att reda
upp mina känslor.

Jag, sommaren 2009

Tiden gick och ju mer den gjorde det, desto mer öppnade jag mig,
vågade mer, kröp ut ur mitt skal ibland.
Men jag kröp fortfarande tillbaks, av rädsla.

Under första sommaren hade jag en vernissage med min konst/foto/text.
Det gav mig styrka, annars skulle jag inte gett mig in på det, för det var

nervöst och stressigt.

Jag, hösten 2009

Under hela resan här, var också en stor resa att hitta mig själv.
Lära känna mig, vara nöjd över det jag gör och känna mig stolt.
Att älska mig som den jag er.
Det var aldrig en lätt sak, jag klankade ner mig själv och var nästan aldrig nöjd
med det jag gjorde. För jag kunde ha gjort det lite bättre ändå.

Jag, vintern 2010

Men hjälpen jag har fått här har börjat gett en verkan.
Herregud, här står jag, trots alla bara 19 år gammal och har haft vernissage och läst upp poesi på scen.
Sett en hel massa musik live, på både festivaler och konserter.
Och det kommer mer att se.
Jag har ett jobb där jag trivs, gör mitt arbete väl och de andra som jobbar där trivs med mig också.
Jag har en fast inkomst och har bra koll ekonomiskt.
Jag har två tatueringar och det väntar en till om redan ett halvår.
Jag lämnar mitt självskadebeteende och andra självdestruktiva beteenden.

Jag, 2011

Jag, 2011

Så jag kan fråga mig själv, när jag har några dåliga dagar.
Men vad är det som har hänt?
Var var jag för 2 år sen?
Just det, jag är inte där längre … jag har bara några dåliga dagar.

Våren 2009: Sluten vård

Jag låg i sängen, och fick så klara bilder från våren 2009
när jag var inlagd på barn psyk i sluten vård.
Det kändes som om jag var precis där, det var så tydligt:

Jag var på promenad med en vårdare.
Allting framför min ögon var dött, allting inom
mig var förruttnat.
Min ångest var orubblig , dess klor var fast.
Vi gick där, skötaren med sin vita rock, röda eller blåa och fula skor,
och jag med mina kängor och kjol.
Och allting var stilla.
Även fast bäcken lät när den spolades fram, även fast gruset knastrade,

även om solen lös var jag fast i mig själv, och allting var stilla
i en döende mig.

Jag pillade sönder pennor och hittade nålar. Slog sönder om jag hittade något
som fanns av glas eller porslin.
Jag åt inte, drack inget, ingen vatten eller juice.
Mina ögon blev insjunkna och jag gick ner i vikt för fort.

Alla ansikten som fanns där fick den form som den varit.
Ögonen av dem, hur de gick, hur deras röst lät.
Och alla linjer blev så skarpa, färgerna också.
Jag kan se medicinkoppen full proppad med medicin,
jag kan se och höra i minnet de hallucinationerna som
regerade
mitt liv …
och vad mitt levande liv lutades åt …

Och jag kan inte fatta.
Att det egentligen bara är 2 år sen jag befann mig där, i psykoser och självdestruktivt.
På sluten vård flera gånger.
Men det känns som det är så långt bort, att jag inte är i närheten av den jag var då.
Och jag tror att jag aldrig kommer att hamna där igen.
För jag vill inte leva ett liv som går mot sjukdom, något negativt som tar över mig.
Jag vill vara levande, måla, skriva klart min diktsamling, hjälpa andra genom att förläsa,
gå på konserter, tatuera mig igen, besöka London och Egypten och mycket mer.
Det är så mycket jag vill och vill uppleva,
och jag tänker inte låta mig hindras. 

När rädslan var nummer 1

Hela mitt liv … nej, men stora delar av mitt
liv har byggts av eller inneburit rädsla, mer eller mindre.
Vid 13 års ålder var rädslan en sån stor sak, en känsla som
slukade upp min tid och liv.
Vid 13 års ålder såg jag döda människor. Oftast i en rad som gick emot mig,
marscherade, skulle ja vilja säga nu, för att döda mig.
Jag såg gestalter mitt i dörröppningar, oftast med kniv i handen.
Jag såg människor på taken, och som hoppade rakt ut.
Jag såg skuggor.
Det var förstås hallucinationer, förstod jag senare i mitt liv.
Men jag trodde aldrig det i början, jag skrek
”De kommer döda mig!!! Vad ska jag göra??!! De kommer ATT DÖDA MIG!!!!!”
Jag hade dessa hallucintationer i skolan, de kom i korridoren, marscherade och jag gallskrek.
Rusade iväg medans lärarna följde efter.

När jag var yngre så var rädslan sten i magen, rädslan för skolan oftast.
Allt möjligt egentligen. Små saker, större saker.

Nu, här jag är nu så börjar rädslan försvinna. Men som den har varit under några år
så har rädslan blivit ett hinder för mig att kunna utvecklas.
Rädslan, jag är rädd för bakslag och jag är rädd för att ta kliven till ett liv som
fungerar att leva.
För det fungerade inte med hallucinationer som likande en skräck film fast in-real.
Mitt liv har inte fungerat sedan jag var 13 år då rädslan tog över mitt liv.
Rädslan är ett hinder, om jag låter den vara där borta.
Så blir det allt mer diffus, borta.