Man ångrar, somliga saker ångrar man väldigt mycket

Jag kanske borde säga hej, så länge sen var det jag skrev något på denna blogg. Så hej till alla som läser detta.

21 juli var mitt tidigare inlägg. Så ungefär har ett halvår gått. Ett halvår sittandes i en karusell som går i en bergodalbana. Men för det mesta har den karusellen gått nedåt, och nedåt. Närmare ett svart hål, som också svärtar ner mig inombords. Vilket också märks utåt. Tung och tät, kolsvart rök, pyr runtom mig. Det är så det känns. När jag ligger i sängen på kvällarna, när jag ska försöker sova. Det är så det känns när jag är ute.
När jag går omkring i lägenheten. När paniken griper tag i mig, på mina samtal med min arbetsterapeut. Få, men ångestladdade promenader, tristessen och rastlösheten, orken som sinar, hoppet som släcks, identitet jag tvivlar, tomheten som fyller mig, och känslorna som vrålar. Ilska och sorg är centrerande. Så har mitt halvår sett ut.

Vad ska jag säga? Det har inte varit lätt. Att leva med dessa känslor och tankar. Jag känner mig nästan som 17 år igen, när allting var som värst. Jag saknar Odlargränd, där jag bodde i tre år. Ett träningsboende jag saknar väldigt mycket. Tryggheten jag kände där. Trygghet jag saknar i denna tillvaro som är just nu. Där allting är ostabilt och kaosartat. Skört, bräckligt och… skrämmande. Det känns som livet hånskrattar åt mig, som mina hjärnspöken tittar på mig med triumferade leenden. Som om de säger att de har vunnit. Att de har tagit kontrollen över allting, hela mitt liv och mitt mående. Jag kan säga att tanken skrämmer mig något så fruktansvärt.

Men ska rädslan få styra över mitt öde? Ska jag verkligen tillåta mig själv att gå under igen? Nej, jag vill inte det. Tror jag att det kommer bli så. Ja, ofta. Men om jag har varit en kämpe, en sann krigare. Så kan jag bli det igen.

I slutet av denna månad kommer det bli ett större möte, ett så kallat sip möte, där personer jag själv väljer ska vara tillsammans med mig och min LSS-handläggare, för att planera min framtid, och för att se vilka resurser som kan erbjudas som skulle hjälpa mig på längre sikt. Det skrämmer mig, inte bara mötet i sig. Utan att jag också kommer sitta tyst, och låta mina negativa känslor få styra över mig. Att jag låter andra bestämma över min framtid, genom att inte prata.
Att inte prata om viktiga saker som berör mig, har blivit en del av min vardag. Jag kommer dock att prata med min arbetsterapeut om detta, och om denna rädsla. Men jag vet, att det viktigaste är att tänka ”DBT” igen. Vilket jag aldrig gör nu för tiden.

Jag undrar många gånger, eller dagligen. Hur jag ska vända på situationen? Egentligen är det uppenbart, men det är svårt. Jag vet att jag behöver ta till mig DBT igen, för just nu känns som jag slänger bort allt jag lärt mig.

Hur jag ska lösa min nuvarande situation, med negativitet så det sjunger om det. Vet jag inte ännu. Men det jag vet, är att jag aldrig. Nej aldrig någonsin, kommer att ge upp.
Ett exempel är att jag, trots en del motvilja. Har importerat min gamla blogg, min vanjavit .com blogg. Nu finns alltså inlägg från 2011 och framåt att läsa (se mitt arkiv i vänster menyn). Som gamla, och som nya läsare, kan ni läsa om min långa, och förhoppningsvis lärorika dåtid, till min kanske inte så just nu, positiva liv. Men jag vet, att jag kan förändras. Mitt liv kan förändras. För det har det gjort förut. Jag må vara vissen. Jag har ångrat, somliga saker har jag ångrat väldigt mycket. Men en dag kommer jag blomma igen. Likt en, kanske ensam, men stark och ljus vitsippa. Det ska jag se till. Ja, det ska jag se till. Det ska ni få se en dag. Det ska jag känna en dag.

Jag välkomnar Yolanda som gästbloggare!

Jag har funderat en del på att hitta en gästbloggare till bloggen, och vem är inte mer perfekt en Yolanda, som själv driver en blogg som heter ”Det här är mitt privata krig”
Vi har följt varandras bloggar väldigt längre, även fast jag ändrat eller bytt min blogg, så har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Yolanda kommer att bland annat berätta om sina svårigheter med att ha Aspergers syndrom. Det jag tänker är så bra med att ha en gästbloggare är att läsarna får olika synvinklar. För två personer med Aspergers syndrom är helt olika varandra. Det finns vissa likheter, men i överlag så tänker vi, känner vi, agerar vi, hanterar det på väldigt olika sätt.
Så välkommen Yolanda! Snart kommer ni att kunna läsa hennes inlägg också.

Creds till

Jag glömde helt att ge creds till två personer i förra inlägget. Bilden på den underbart vackra katten med två färgade ögon som alltid syns på startsidan av bloggen, har tagits av Dids (länk öppnas i nytt fönster)Pexels (länk öppnas i nytt fönster) där man kan lägga upp sina egna fotografier, samt ladda ner bilder och använda och redigera dem hur man vill (finns vissa regler dock).
Bakgrunden har tagits av Little Visuals (länk öppnas i nytt fönster), även där på Pexels som jag blev stormförtjust i (dock syns bara en del fotot). Men jag lovar, det är en underbart vacker bild!

Vilka talanger!

Clean start

Denna blogg som jag startade detta år hette från början Järnspöken, men som nu istället heter Mitt namn var Michelle, vilket jag faktiskt har haft som namn tills jag var 18 år. Nu heter jag Vanjavit, och fyllde denna månad 28 år. Jag bytte namn eftersom jag behövde ha en nystart. Sedan jag varit 13 år har jag haft erfarenhet av psykiatri, låsta som öppna avdelningar. Många saker var fruktansvärda att uppleva, men somliga saker var bättre. Så ja, så fort jag blev myndig skickade jag in papper till Skatteverket om namnbyte. Aldrig hört namnet Vanjavit innan? Inte så konstigt, då jag själv hittat på det, och är den enda i Sverige som heter det, vad jag vet.

Nu har jag åter igen kommit till en punkt, då jag behöver gå vidare. Lämna mitt namn bakom mig ett tag, tills jag blivit starkare psykiskt åtminstone. Med mitt dåliga självförtroende och självkänsla är jag ändå inte ett skick i att föreläsa eller skriva på böcker. Min självbiografi som heter Min spegelbild får ligga på is ett tag till. I framtiden kanske jag kan ta upp skrivandet och mina föreläsningar igen. Men jag är långt därifrån.

Innan jag bestämde mig för att byta domän på min blogg, handlade mina inlägg mycket om mörkret inom mig, som fortfarande finns där. Men hur jag skrev på bloggen gjorde mig bara ännu mer förtvivlad och depressiv. Därför tänker jag att Mitt namn var Michelle ska handla om annat också, givetvis om psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Som jag vet att många är intresserade att läsa och höra om. Men bloggen kommer också fokusera på min livsvilja. Att försöka hitta tillbaka dit, med hjälp av bloggen kanske jag når dit. Så här kommer ni läsa om diagnoser och känslor. Men också om musik, djurfrågor, kreativt och mycket mer. Jag har bestämt mig för att radera gamla inlägg för min egen del, eftersom jag ofta mådde väldigt dåligt när jag skrev dem.

En clean start, helt enkelt.