Snart, när det är som vanligt. Lugnar sig stormen

Efter den första arbetsdagen på länge, igår. Har jag blivit väldigt trött, sliten. Det är inte det att jag bara har svårt för förändringen i sig. Utan efter långa upphåll får jag lika svårt att komma tillbaks till rutinerna. Som många gånger innan orsakat att jag inte kommit tillbaks till skolor eller olika praktikplatser jag har haft. Det är inte alls lätt att leva med Aspergers syndrom, och även ADHD. Och jag gör det inte heller för lathet. Det är obeskrivligt att förklara. För att jag inte heller riktigt själv förstår vad som händer inom mig. Men lätt är det inte.

Oavsett mina känslor av trötthet, så är jag ändå stolt att jag kommit iväg. Och som jag även fick hjälpa till på övervåningen, för första gången. Känner jag mig också stolt över att bli tillgiven en ny arbetsuppgift.

Nästa vecka kommer jag vara ledig de två första dagarna, måndag och tisdag. Men sen börjar allt som vanligt. Och som vanligt som jag trivs med. Sen börjar även DBT:n igen, efter en veckas uppehåll.
Så snart, lugnar stormen sig igen, inom mig.

Rutinernas betydelse – Om att leva med Aspergers syndrom

Hur ska man egentligen förklara hur det känns att leva med Aspergers syndrom, så att andra som inte har Asperger kan förstå? Jag tror att det är svårt att lyckas fullt ut. Men jag ska nu försöka förklara rutinernas betydelse, för att vi, jag som lever Asperger ska kunna leva så fungerande som möjligt.

Känslan som växer inom mig, när ett möte blir inställt, eller när det är en ledig dag från jobbet, är en oro, en ångest.
Förändringen blir svår att ta, och jag drabbas utav panik för att kunna ”laga” ihop min dag. En förändring kan lika gärna förstöra resten av dagen.
Jag kan inte bara tänka om sådär på fot, jag måste planera. Så istället hamnar jag i ett läge då jag varken agerar eller hanterar situationen på ett bra sätt.
Många gånger jag blir jag ilsken, jag kan få svårt att andas. Men jag kan också reagera åt andra hållet. Istället för ilska kan jag bli väldigt låg, känna mig nästintill deprimerad.
En kortslutning drabbar mig. Jag blir även då känslig för andra saker som kan hända. Omgivningen omkring mig kan göra mig nervös, stressad. Samtidigt som andra känslor jag har inombords kan förstoras dubbelt upp.

Men jag är också medveten om att förändringar inte går att undvika alla gånger. Det gäller att finna ett sätt att hantera dessa situationer på ett rättvist sätt, både mot omgivningen och en själv.
Som är långt ifrån lätt.
Ett bevis är då jag varit sjukskriven och ledig mer i en vecka. I början gick det an, men ju mer tiden gått närmade jag mig det kortslutningsläge jag berättat om.

Allra bäst vore om jag kunde leva som Skallman, efter sin mat och sov klocka.

En låg energinivå – Om att leva med Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Jag tror att alla inte förstår, hur slitsamt det kan vara att leva med Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa. De som förmodligen kan förstå fullt ut, är de själv som har diagnoserna.
Jag får ofta beröm över hur duktig, och självständig jag är.
De kan säga det med glädje, nästan. Men man kanske inte kan förstå, hur tufft det kan vara. Att kunna klara sig så pass mycket själv. Det är ett överös med ansvar, som tar ofantligt mycket energi. Det är inte så att jag diskar med ro. Månger är jag så trött så jag knappt orkar stå upp, eller röra mig
Vad jag nästan än gör, så själ det tre dubbelt av den energi jag besitter.
Jag blir väldigt lätt påverkad av ångest, stress och oro.
Jag är nästan aldrig utvilad, pigg eller fräsch. Jag är mer som en trög zombie.

En problematisk Aspergare i klädaffären

Det är sällan jag är på stan för att kolla på ”snygga kläder”, faktiskt drar jag på det tills gränsen går, då när mina strumpor, tröjor och andra kläder är helt utslitna och är helt håliga. Helt förbrukade.
Jag tycker det är jobbigt att testa kläder i affären. Då det är varmt, musik som inte är i min smak spelas på alldeles för högvolym. Och att det är starkt ljus och bullrigt gör inte saken bättre heller. Och så står jag där framför spegeln, och allting blir fult på mig ändå.
Men idag, och ett tag tillbaks så har jag självmant vilja hitta ett par snygga jeans. Lättare sagt en gjort, med mina klädproblem: inga konstiga modeller, ska sitta på det sättet jag vill. Bekvämt, inte för tajt, men helst lite baggy över det. Materialet måste vara på ett speciellt sett, inget lent tyg, helst vanligt bomull. Inga konstigheter, men sen måste kläderna ha lite egg i sig. Vill ju inte se ut som en tant. Men sen vill jag inte se för dramatisk ut heller, tänker jag. Medan jag går förbi butik efter butik som inte uppfyller dessa, inte så få krav jag har heller, för att jag ska känna mig bekväm trots min Aspergers perceptionsstörningar. Och som ska vara i min stil.
I vilket fall som helst så bestämde jag mig för att gå till Myrorna. Och jag hittade två par jeans, som uppfyller allt detta som jag skrivit ovan. Och billigt kom jag undan, två par fräscha märkesjeans för 185 kronor tillsammans. I like it!

En fråga till er som läser min blogg: Brukar ni handla på secondhand?

Neuropsykiatriska funktionshinder och rättigheter – Tandvårdskortet

Det är ingen nyhet att det är svårt att leva med funktionshinder och psykisk ohälsa. Det är inte heller alltid lätt att klara sig ekonomisk med en stram budget man faktiskt har. Tandvårdskortet innebär att du får ett reducerat pris hos tandläkaren.
Men samtidigt är det svårt att veta vad man egentligen har för rättigheter  Och en rättighet som är svår att få information omkring, är just tandvårdskortet.

Efter att jag själv har försökt att hitta information omkring det på internet så är resultaten väldigt få. De flesta av länkarna vidarebefordrar en till forum med fler personer som undrar kring tanddvårdskortet, och vart man ska vända sig.
Själv finner jag inte en tydlig, konkret eller exakt lösning kring det. Som är en frustration.
Jag samlar därför ihop den lilla information jag funnit, kring tandvårskortet. Som du med insats av LSS faktiskt har en rättighet att få.

Länkar om tandvårdskortet:
Tandvårdskortet – en rättighet som det hålls tyst om
Tandvårdskort. Intyg om nödvändig tandvård.

Och nu är jag trött igen

Jag fattar fortfarande inte, hur jag från en ena dag till en annan kan drabbas av denna, uppslukande trötthet. Jag menar verkligen trötthet.
Egentligen, längst in så kanske jag förstår ändå. Att det är mina diagnoser. Men på ytan så märker jag inte det.
Allt bara snurrar på i mina två till fyra projekt, far runt hit och dit … och min dåliga impulskontroll gör inte saken bättre det heller. Det var ett tag sen jag hade sådan impulser som jag har nu. Det räcker nästan med en tanke ”Det ska jag göra” och på något sätt och vis så befinner jag mig där sen, vad det än kan vara.
Jag blir inte bara klok på detta. I mitt huvud kliar det, jag vill alltid så mycket, mer en vad jag egentligen orkar.

Förflyttad – Om Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Det vore som jag var smittad, som jag var en pest. Alla dessa gånger jag blivit förflyttad. Inget hem har jag, nej inget hem.

Under mina tidigaste tonår blev jag många gånger orättvist behandlad. Jag klarade inte av gå i skolan, och jag ville inte gå i skolan. Men det fanns inget annat val då, en att ”testa” en ny skola. I dagsläget har jag svårt att komma ihåg hur många varianter och klasser jag testat och gått i. I slutet blev situationen så desperat så jag provade att gå i en kristen privatskola. Men som de flesta andra försök så funkade det inte, denna gång inte på långa vägar. Det slutade som en provdag, och det blev bara 1 dag.
Alla dessa skolor, och all brist på förtroende rasade med alla försök jag gjorde. Men inget fungerande. Jag trivdes inte för att jag aldrig blev bra bemött. Jag var i deras ögon, en som alla andra.
Men få förstod att så var aldrig läget.
Man försökte att bortse från min ångestproblematik, och mina diagnoser Aspergers syndrom och ADHD.
Det ända jag kunde göra var egentligen att vänta …

Orättvisan – Anklagat om att det är föräldrarnas fel.
Brister – Samhället som inte kan ta ansvar över de problem som dyker upp.

Man började söka till klasser som var anpassade för ungdomar med neuoropsykiatriska funktionshinder.
Problemet var att köerna är väldigt långa, och när det kommer till kritan så kan man ha otur att inte ens komma in, som det är många som söker.
Resursena är inte tillräckliga.
Men i mitt fall, hade jag turen med mig och började i en skola, som var bra för mig.
Bara det att jag inte visste att historian skulle upprepa sig igen. 

Förflyttad och tillfällig förvaring blev nästa smärtsamma anhalt av mitt liv.
Två år av mitt liv, det jag faktiskt lyckats bygga upp då jag var i en miljö kunde trivas i. Där människor omkring en faktiskt brydde sig om en på riktigt.
Men den delen av mitt liv förintades då jag började på gymnasiet.
Nu var det sluten psykiatrisk vård, en tillfällig förvaring som blev allt mer av mitt liv.
Hur kunde man låta detta ske igen?
Människan har mindre värde en pengar.

När jag tänker tillbaks på mina tonår känner jag förtvivlan fortfarande, men på distans.
Jag vet att det är mitt förflutna.
Men jag förtränger inte att detta sker nu, i vår samtid,
Det gör ont i mig, för att jag vet att det finns människor som lider nu, som jag gjorde då.
Jag önskar att spridda kunskapen. Förhindra psykiskt ohälsa, självskadebeteenden, ätstörning som kan ökas med det att barn och ungdomar inte får hjälp i tid.
Till er som fortfarande lider: Det finns en väg ut.

Att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser man har

Jag är i en period då jag finner att jag inte behöver så mycket hjälp. Denna vecka har jag bokat av boendestödet fyra dagar, men det är bara positivt, och en utveckling.
Plötsligt, eller ju mer tiden går, så börjar jag tro att jag kommer kunna leva utan hjälp från boendestöd.
Fast ett heltids jobb är än långt ifrån mina tankar, liksom hjälpen från psykiatrin.
Vissa gränser för man ändå dra, men vissa känns också till för att passera.
Ett av mina mål i livet är än, att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser jag har.
Och jag närmar mig.
Jag kan tygla mina svårigheter, jag kan fokusera på annat en ångest och misär, jag kan hantera mina diagnosers upp och ner svängar.
Jag sköter en lägenhet, har hand om min ekonomi helt själv och jag har aldrig haft skulder.
Jag ringer samtal själv, kan åka kommunalt (även fast det tar en helskotta massa energi), jag hanterar medicin själv (även fast det ibland kan vara svårt att hålla bort impulserna), jag har ett jobb och det är en sysselsättning jag trivs med. Den sociala biten är kanske inte så bredd, men det är en nivå jag oftast trivs med, även fast jag önskar mer ibland (men jag försöker inte att stressa fram det).
Jag tar tag i mina drömmar och mål, ett bevis för det är föreläsningen och jag försöker använda mig av mina talanger så ofta jag kan och får möjligheter.
Och en sak till, att jag lämnar mitt självskadebeteende, bit efter bit, sakta. Men utan tvekan, börjar den vägen av mitt liv försvinna.
Jag reser mig stolt.

Mitt ständiga sökande efter förståelse – Om Aspergers syndrom

Ett ständigt sökande, som förföljer mig. Ett ständigt tänkande efter förståelse. Men är det så, att man också måste känna det?

Det jag vill veta. Det finns inte i en lätt tillgänglig handsbok, som jag egentligen behöver.

Det är ofta jag inte kan tolka alla miner, ansikten eller uttryck. Det som kan hemsöka mig i dagar, veckor … Till och med år efter det skett. Vad var det hon egentligen menade? Vad var det hon kände? Vad betydde hennes uttryck? Min Asperger är likt en mask som täcker ansikten i svart. Så jag inte förstår.