En dolk prickat mitt i hjärtat – Om att leva med Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Att vara medveten om sitt liv, se dessa konsekvenser och se ett perspektiv. Att vara känslomässigt medveten, är som en dolk prickat mitt i hjärtat.

Det var en vintermånad, jag hade då bott på träningsboendet i lite mer en 2 år …

Jag satt sent ute på balkongen, oftast bara med en tunn filt om mig. Minusgraderna fick mig att känna mig levande. Många gånger då jag satt och tittade upp mot den becksvarta himlen, sökte stjärnorna med min blick, fick jag en känsla. Medvetenhet. Känslornas styrka ökade. Nådde ett nytt perspektiv. Jag kunde se mitt förflutna klarare, som stjärnorna jag blickade mot, gentemot den alldeles svarta natthimlen.

Och jag kände alla dessa stygn i mitt hjärta.
Frustration, sorg, ilska, hat, förtvivlan … allt på en och samma gång.
Men den starkaste känslan som kom var medvetenheten om vilket liv som väntar på mig i framtiden.
Den ständiga kampen. Fallen mot hård mark och kraften som försvinner ur en då man klättrar upp igen. Och igen.
Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa, det som är tyngden inom mig.
Även fast jag också är medveten om att det kommer bli lättare på vägen, så kan jag kan ändå inte undkomma frustrationen. Av att känna, inte vilja mer. Falla ihop.

Men på något sätt reser jag mig igen. Skakar av mig smutsen och nu, i medvetandet vet jag att jag kan resa mig, och många gånger starkare. Men är det så starkt, så det är värt att fortsätta på den snåriga stigen? Men om jag inte försöker, så kommer jag heller aldrig få veta …

Strategier och hjälpmedel vid Asperger och ADHD problematik

Jag har fått önskemål om att gärna skriva mer om specifika, och konkreta hjälpmedel vid Asperger och ADHD problematik här på bloggen.
Och jag har tänkt mig att skriva några av dessa jag hittat, lärt mig medan jag bott på Asperger/träningboendet och även andra, men som inte har tillhört den tiden:

  • Se till att rutiner hålls. Genom att skriva dagliga scheman, och veckoplaneringar. Schemat kan se ut på många sett, så om alla inte trivs med ett dagligt schema timme för timme, kan man göra en dagplanering på det sett man själv trivs med. Men att det ändå att det viktigt att inte utesluta sånt som är viktigt i vardagen, som till exempel måltider, jobb/skola, sömn och vila.

  • Att hitta en balans mellan aktiviteter och vila. Som är ett stort knep och knåp att göra. Men genom att väga upp aktiviteterna med vila, eller aktiviteter som inte drar lika mycket energi också finns med under dagen.

  • Genom att dagligen promenera, men också träna kan förbättra sömnen avsevärt mycket. Samtidigt som det kan vara svårt att hitta en fysisk aktivitet som passar en själv, så kan det avgöra mycket hur man mår psykiskt också.

  • Hitta en meningsfull sysselsättning. Även om du inte jobbar, eller går i skolan, så är det viktigt att ha något att se fram emot. Eller veta att du har något viktigt, betydelsefullt att göra.

  • Det kan vara hjälpfullt att ha en lista över saker som man kan göra vid ångest, eller när andra negativa känslor kan komma. Det kan vara vad som helst, som att lyssna på en viss musik som du vet att du brukar må bra utav. Läsa, promenera, skriva, teckna, spela tv-spel och så vidare. Se till att listan finns tillgänglig där du kan se den. Som på kylskåpet, ovanför datorn, bredvid en spegel eller någon annan plats där du kan finna den när det är som jobbigast.

  • Vid högljudda platser eller aktiviteter så kan det vara bra att ha musik med hörlurar tillgängligt, men även hörselproppar kan vara till nytta. Hörselproppar kan du hitta på apoteket.

  • Det finns vissa hjälpmedel som kan förbättra sömnen. Spikmatta, kedjetäcke och bolltäcke. Spikmattor kan du finna hos hälsokostbutiker, kädjetecke och bolltäcke kan man ansöka om via sin vårdcentral.

  • Om man har svårt för att komma ihåg saker, så kan man ställa in påminnelser i mobilen om sina måltider, eller andra saker som man har svårt att komma igång med, eller lätt glömmer.
  • Om du har iphone eller en telefon med Android så finns det många appar i urval som kan användas som hjälpmedel. Här är två av dem, jag själv använder:
    Relax (Sagaraa) är en lättanvänd app som fokuserar på andningsövningar, som speciellt är anpassat för ångest, panik och oro. För att komma till Relax (Sagaraa) klicka här.

    Evernote är ett allround anteckningsprogram som tillåter dig att skriva, göra listor. Men även fota eller spela in ljud som anteckning. Evernote finns även till din dator, och kan synkronisera mellan olika enheter. För att komma till Evernote klicka här.
    För att ladda ner Evernote till din Android klicka här.


Jag hoppas att ni som läser detta, som själva har Asperger eller/och ADHD, men också anhöriga kan finna något av detta hjälpfullt. Om jag kommer på att jag missat någonting så kommer en del 2, som en fortsättning av detta inlägg.

Föreläsningsmanus klart!

Bortsett från fin redigering, det grammatiska framförallt, så är annars mitt föreläsningsmanus klart! Nu äntligen, efter dessa 2-3 år som jag arbetat på det så kan jag säga nu, att jag är nöjd.
Och medan inspirationen finns nu, och min ADHD är i högsta hugg så tänker jag svänga förbi min familj för att hämta mikrofonen och en brännbar cd-skiva så jag kan ta itu med introt av hela föreläsningen. Och det kommer bli så bra, så mäktigt.

Min tanke är att jag ska göra min första föreläsning nu till våren, men även sen fortsätta, kontakta andra föreningar/skolor för att se om de vill ta emot min föreläsning.
Jag är på gång, med ett stort G.

Föreläsningsmanus snart klart

Sen igår, har jag varit helt fast i skrivandet av mitt föreläsningsmanus. Jag har arbetat så mycket att manuset snart är klart! Detta är något jag älskar med mina lite ”för mycket uppåt” perioder. Hur inspirationen glöder i mig. Troligtvis kommer jag att föreläsa till våren. Men innan dess har jag två saker kvar. Det visuella och träningen av framförandet.

När jag läser igenom det jag skrivet, kan jag inget annat säga en att jag är så stolt. Så stolt över att det faktiskt är jag, som har skrivit denna berörande historia om hur det är att leva med neuropsykiatriska funktionshinder och psykisk ohälsa.
Kan knappt vänta, tills jag kommer få framföra det jag skapat.

När det inte blir riktigt som man tänkt sig

Gårdagen blev inte som jag tänkt mig, på många sett.
För det första så kunde jag inte göra synundersökningen, som de hade slarvat. Tiden jag fick, syntes i deras system. Jag kände mig trött, men vad mer kan man göra åt det. Så jag fick en ny tid till nästa vecka.

Spontant så ringde jag min syster och frågade om hon ville följa med till taturingenstudion, en dag tidigare en vad vi tänkt.
Men så vi möttes upp vid biblioteket kort därefter. Och vi skrattade en hel del.

Tatueringsmotivet

Hos tatueraren gick det bra och motivet var det inget problem med. Men de släpper inte nya tider först den 1 oktober. Så då kommer jag kunna beställa en tid, äntligen, till porträttet av Anaïs Nin som jag ska ha. Det är mindre en två veckor dit och jag hoppas att tiden kan gå fort. För jag längtar.
Dock känner jag mig lite skraj över att det troligtvis blir så att motivet kommer passa bäst vid revbenen. Revbenen, ben och tunn hud. Det är väl bara att bita i, jag som ska göra body suspension i framtiden.

Min ADHD är markant framträdande. Jag brukar inte vara särksilt spontan eller impulsiv annars. Så jag är lite mer uppvarad en vanligt. Men samtidigt får man ju se det som att jag får jävligt mycket gjort.

Frustrationen över att leva med Aspergers syndrom och ADHD

Samtidigt som min insikt och medvetenhet har blivit starkare, och att jag har lärt mig så mycket av det, så är också känslan av lidandet starkare en någonsin. Ibland känner jag en sådan stor frustration, vetskapen om att jag kommer att leva Aspergers syndrom och ADHD hela livet. Mina motstridiga delar av mig, svårigheterna.

Det är inte likt en förkylning som försvinner efter någon vecka eller två. Det är inte heller en diagnos som kan försvinna. Det gäller hela livet. En balansgång som jag ibland ifrågasätter, är detta värt? Att varje dag gå igenom en kamp om energi och styrka?

Det är verkligen ett krig. Jag ger och ger, men det tar och tar. Och jag undrar, var är belöningen för detta krig?

Jag har lärt mig att skapa en automatik, genom dagsscheman och rutiner.
Jag behöver även skapa en egen energikälla, som en sådan inte finns där tillgänglig för mig annars.

Det är något mer som skulle behövas. Ibland känns inte viljan tillräcklig, men det är ibland det enda jag har. 

Jag lär mig saker om mig själv och mina diagnoser än. Min hopp och tro är att detta liv har blivit mitt kall och öde. Att det är därför jag fått mina diagnoser, för att dela med mig till de som befinner sig där jag har varit. Att skapa ett hopp för andra unga som har neuropsykiatriska funktionshinder.
För trots sina svårigheter, så finns det något som är värt att leva för.
I mitt fall har konsten, poesin och musiken en stor betydelse i mitt liv. Mina drömmar och livsmål att lyckas som poet och konstnär. Familjen och mina vänner har också en stor betydelse.

Men trots det, så är det många gånger jag inte ser det.
Jag vill bara ge upp, lägga mig hjälplös i ett av livets mörkaste hörn, och aldrig komma tillbaks. Bara låta glömmas bort och försvinna med intet.

På något sätt har jag ändå alltid kunnat kravla mig upp igen. Jag antar att livet och det det har att ge inte är slut för mig än.
Det vet jag också, att jag fortfarande har den röst som kan påverka. Jag vet att jag har styrkan inom mig. Bortom detta av mig själv, det som mina diagnoser är, så är jag fortfarande en ung kvinna som vill uttrycka och berätta en annan livshistoria, en som du aldrig hört förut. Att sätta ett avtryck i samhället och tiden.
Ingenting är omöjligt om du själv sätter gränserna.

Hjälpmedel vid Asperger/ADHD problematik – Placera känslan i kroppen

En av de svårigheterna med att ha Aspergers syndrom och ADHD är att veta exakt vad man känner, vad känslan heter, och vad det man känner egentligen betyder. När jag säger det riktar jag mig till något yngre ålder en vad jag själv är i. Kanske mellan 11 år och upp till 15 kanske. Men vi alla är så olika i vår problematik så den generalisering jag framfört behöver nödvändigtvis inte vara korrekt.

När jag kollade igenom mina gamla skolgrejer hittade jag alltså denna mall som syns på bilderna ovan, med titeln: Placera känslan i kroppen.

Jag fick plötsligt en idé att dela detta med andra. Jag tror att detta kan hjälpa vissa med att stanna upp emellan varven, känna efter och sätta känslan på bilden, i mitt fall när jag gjorde denna i skolan; i magen.
Att stanna upp, i denna konkreta form, och möjligtvis utifrån det diskutera vidare, om det finns någon som är närvarande.
En cirkel i magen, hur känns det i magen? Varför känner jag så?

Detta kan kanske vara en grund till vissa, så om ni vill hämta hem denna mall, klicka på länken nedan:

https://lh3.googleusercontent.com/-tJcj2XT24Pk/T_76tAQAmSI/AAAAAAAADeU/KTcXczcMFpA/s512/hj%25C3%25A4lp-vid-asperger-placera-k%25C3%25A4nslan-mall-emty.jpg 

Kreativitet utan kaos?

Går det att vara kreativ utan att skapa kaos? Mitt nya svar på den frågan skulle bli ett ja. Kanske har sagt detta mycket, vilken hjälp Strattera gjort mot min ADHD. Där mitt kaos har varit orsaken. Nu förtiden när jag är kreativ är jag samtidigt organiserad. Jag pysslar och målar på, men istället för att riva fram allting jag kan få tag på över golvet, tar jag det jag behöver och lägger det på köksbordet istället. Kan säga att det är mycket lättare att få ordning på sen. Som i längden sparar den energi jag behöver till annat. Man kanske kan kalla det ett balanserat kaos av kreativitet … Eller vad jag vet.

De 3 åren på Asperger/tränings-boendet

Jag kom på en tanke nyss. Varför är jag orolig för denna flytt? Varför skulle jag känna så, när denna flytt jämfört med den för 3 år sedan var mycket tuffare statistiskt sätt. Jag var då relativt ung, 17 år nästan exakt. Jag var fortfarande väldigt beroende av min mamma, och jag hade ett starkt band med det gamla boendet. Jag hade flyttats hit och dit till olika förvarings alternativ, som jag inte klarade av skolan, eller ens något. Jag var ett vrak på många sett. Skar mig nästan dagligen, kunde sällan vara själv. Boendet ställde upp så mycket de kunde. Men i slutet hjälpte det inte. Efter ett par vändor till och från psyk kom jag till träningsboendet. Som låg flera mil från mitt hem. Jag var väldigt, väldigt rädd. Men det var då.

Vanjavit Juli 2010

Efter dessa 3 år, har jag blivit som en ny människa. De bra egenskaperna finns kvar. Min envishet, styrkan, modet och talangen för att skapa. Givetvis finns mina diagnoser kvar, Aspergers syndrom och ADHD. Men saken nu, är att jag har lärt mig att tygla dem. Hitta strategier så att diagnoserna inte lever sitt eget liv. Utan jag har lärt mig att ta kontroll över situationen och lärt mig att prioritera.

Det svåraste är och har varit är att finna en balans. Min balans kommer aldrig att bli perfekt, har jag i vetskapen. För jag kan inte göra något åt i stora drag, av hur vårat samhälle ser ut. Men jag har ändå lärt mig när jag är i behov av att vila. När jag måste säga ifrån när det är för mycket.
Denna punkt är något av det jag har kvar att träna på, och lär ha det hela livet. Som jag, vi och annat ändras.

Idag börjar jag att sortera och packa inför flytten. Samtidigt som jag lämnar kvar en del av mig, det mörka. Men jag tar med insikten där ifrån. Jag tar med mig minnena och jag tar med mig redskapen som jag fått och hittat här. Jag lämnar den jag var och jag tar med mig den jag är nu, och de erfarenheter jag fått, både från mörkret och ljuset.

Vanjavit April 2012

Motpolerna – Aspergers syndrom och ADHD

Aspergers syndrom är den delen av mig som vill krypa in i ett säkert skal. Den delen av mig som oftast är trött. Del delen av mig som alltid försöker förstå utan att det blir fel.

ADHD är den delen av mig som har det svårt att sluta med saker. Den delen av mig som alltid vill för mycket. Den delen i mig som inte kan få mig koncentrerad i längre stunder. Den delen i mig som ibland får mig att göra saker som jag egentligen klarar av att göra.

Mycket av mitt liv är präglat kring mina två huvuddiagnoser, Aspergers syndrom och ADHD. De är också varandras motpoler. Det är som en magnet som inte fungerar. Istället för att vara eniga så drar de varandra åt olika håll. Mitt liv har nästan alltid känts splittrat och delat.

Att veta vilken sida av mig som har akten har varit svårt att veta. Men på senare år har jag märkt när den ena diagnosen har större vikt en den andra. Det har hjälpt mig på lång väg till en förståelse. Förståelsen har gjort det mer hanterbart för mig att hantera dessa situationer, mellan läget som jag kallar det. Först är jag väldigt förvirrad, när jag har varit så lugn och sansad i en period. Men plötsligt kan jag märka att mitt impulsbeteende träder fram. Och jag förstår först inte vad det är.
Men att ha vetskapen om att det är min ena diagnos som blir starkare, eller den andra. Det är som en lugnande medicin för mig.

Jag har haft Asperger hela livet, men jag blev först diagnostiserad med det i fjortonårsåldern. Nu har jag alltså vetat om min problematik i cirka 6 år. Men bara för att jag har det på papper betyder inte att jag har förstått min problematik sedan dess. Nej, det är mycket träning, skulle jag vilja uttrycka mig, för att förstå sig själv och vad som hindrar än i livet. Från det man vill.

Jag har velat väldigt mycket. Jag har trott att jag skulle klarat av skola och åka ut och resa i ung ålder, bland annat. Men mina diagnoser har hindrat mig, eller inte diagnoserna. Utan de delar i mig själv som inte är så starka om andras.

Ibland vill jag förblända mitt sinne. Men jag måste acceptera, också dessa motpoler i mig, för att någon gång i tiden, förverkliga mina drömmar.