Snart, när det är som vanligt. Lugnar sig stormen

Efter den första arbetsdagen på länge, igår. Har jag blivit väldigt trött, sliten. Det är inte det att jag bara har svårt för förändringen i sig. Utan efter långa upphåll får jag lika svårt att komma tillbaks till rutinerna. Som många gånger innan orsakat att jag inte kommit tillbaks till skolor eller olika praktikplatser jag har haft. Det är inte alls lätt att leva med Aspergers syndrom, och även ADHD. Och jag gör det inte heller för lathet. Det är obeskrivligt att förklara. För att jag inte heller riktigt själv förstår vad som händer inom mig. Men lätt är det inte.

Oavsett mina känslor av trötthet, så är jag ändå stolt att jag kommit iväg. Och som jag även fick hjälpa till på övervåningen, för första gången. Känner jag mig också stolt över att bli tillgiven en ny arbetsuppgift.

Nästa vecka kommer jag vara ledig de två första dagarna, måndag och tisdag. Men sen börjar allt som vanligt. Och som vanligt som jag trivs med. Sen börjar även DBT:n igen, efter en veckas uppehåll.
Så snart, lugnar stormen sig igen, inom mig.

En låg energinivå – Om att leva med Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Jag tror att alla inte förstår, hur slitsamt det kan vara att leva med Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa. De som förmodligen kan förstå fullt ut, är de själv som har diagnoserna.
Jag får ofta beröm över hur duktig, och självständig jag är.
De kan säga det med glädje, nästan. Men man kanske inte kan förstå, hur tufft det kan vara. Att kunna klara sig så pass mycket själv. Det är ett överös med ansvar, som tar ofantligt mycket energi. Det är inte så att jag diskar med ro. Månger är jag så trött så jag knappt orkar stå upp, eller röra mig
Vad jag nästan än gör, så själ det tre dubbelt av den energi jag besitter.
Jag blir väldigt lätt påverkad av ångest, stress och oro.
Jag är nästan aldrig utvilad, pigg eller fräsch. Jag är mer som en trög zombie.

Neuropsykiatriska funktionshinder och rättigheter – Tandvårdskortet

Det är ingen nyhet att det är svårt att leva med funktionshinder och psykisk ohälsa. Det är inte heller alltid lätt att klara sig ekonomisk med en stram budget man faktiskt har. Tandvårdskortet innebär att du får ett reducerat pris hos tandläkaren.
Men samtidigt är det svårt att veta vad man egentligen har för rättigheter  Och en rättighet som är svår att få information omkring, är just tandvårdskortet.

Efter att jag själv har försökt att hitta information omkring det på internet så är resultaten väldigt få. De flesta av länkarna vidarebefordrar en till forum med fler personer som undrar kring tanddvårdskortet, och vart man ska vända sig.
Själv finner jag inte en tydlig, konkret eller exakt lösning kring det. Som är en frustration.
Jag samlar därför ihop den lilla information jag funnit, kring tandvårskortet. Som du med insats av LSS faktiskt har en rättighet att få.

Länkar om tandvårdskortet:
Tandvårdskortet – en rättighet som det hålls tyst om
Tandvårdskort. Intyg om nödvändig tandvård.

Tankspriddheten kolliderar – Ett typiskt exempel på ADHD

Jag vet inte om jag ska säga att det är roligt eller inte. Tragiskt, jobbigt, skrattretande … Men oavsett vad det än nu är. Så är detta så typsikt mig, när min tankspriddhet kolliderar med ADHD. När jag bläddrade i mitt självbiografiska material, så hittar jag inte bara en självbiografi.
När jag kommer till kapitel 13 så står detta:

Jag skall slå in era huven, i stenväggen tills ni blöder… Slå sönder era lögner… krossa era fingrar tills ni erkänner. Jag skall slå er tills ni är blodiga nog, så ni erkänner era brott. Vad ni gjorde mot mig… vet ni vad ni, gjorde mot mig? Nej. Jag orkar inte höra på mer lögner. ”Men hämnden är ljuv, är den inte det?” säger jag till den blodiga knöl som ligger på golvet. Men den idioten vädjar än. Jag stirrar med förakt, på dessa hundvalpsögon som du har klistrat fast, över dina egna… Bäst att jag sliter bort dem… en gång för alla. ”Svara, säger jag.” Jag pressar ut betoningen mellan tänderna.  Men vad du är tyst nu, min lilla vän… Jag böjer mig ner långsamt, studerar den som ligger på golvet. Det osar rädsla. Ha! Nu börjar du fatta. En fot mot nyllet… En spark mot magen. Jag ser med triumf på det sattyget som ligger ylande på golvet. Tortyren har bara börjat. Jag längtar till att se din fulländade, lemlästa kropp.

”Jag lämnar dig nu.” Jag tar dina tillhörigheter, slänger dom över bron och börjar gå bort. Stjärnorna lyser klart i natt. Jag skall spotta dig i ansiktet, vissa mitt förakt, rikta mina äckelkänslor rakt mot dig. Jag skall gå bort från platsen, lämna dig där ensam, blödande kvar. Antagligen kommer du dö i natt, sona dina brott. Jag hoppas att du hamnar i helvetet.

Antagligen måste jag tappat bort mig helt på vägen, och velat skriva en thriller, eller vad vet jag. En annan möjlighet är att jag kände mig så arg på det förflutna, så jag velat, just i den stunden ha ihjäl de som har orsakat mig smärta.
Kanske en thriller om mitt liv? Hoppas inte det för materialet är knappast okej. Men kanske bara känslor. När jag läste detta började jag fnittra, sen skratta ljudligt. Komiken i denna, utstående text, passar in i arkivet om hur det är att leva med ADHD.

Och nu är jag trött igen

Jag fattar fortfarande inte, hur jag från en ena dag till en annan kan drabbas av denna, uppslukande trötthet. Jag menar verkligen trötthet.
Egentligen, längst in så kanske jag förstår ändå. Att det är mina diagnoser. Men på ytan så märker jag inte det.
Allt bara snurrar på i mina två till fyra projekt, far runt hit och dit … och min dåliga impulskontroll gör inte saken bättre det heller. Det var ett tag sen jag hade sådan impulser som jag har nu. Det räcker nästan med en tanke ”Det ska jag göra” och på något sätt och vis så befinner jag mig där sen, vad det än kan vara.
Jag blir inte bara klok på detta. I mitt huvud kliar det, jag vill alltid så mycket, mer en vad jag egentligen orkar.

Förflyttad – Om Aspergers syndrom, ADHD och psykisk ohälsa

Det vore som jag var smittad, som jag var en pest. Alla dessa gånger jag blivit förflyttad. Inget hem har jag, nej inget hem.

Under mina tidigaste tonår blev jag många gånger orättvist behandlad. Jag klarade inte av gå i skolan, och jag ville inte gå i skolan. Men det fanns inget annat val då, en att ”testa” en ny skola. I dagsläget har jag svårt att komma ihåg hur många varianter och klasser jag testat och gått i. I slutet blev situationen så desperat så jag provade att gå i en kristen privatskola. Men som de flesta andra försök så funkade det inte, denna gång inte på långa vägar. Det slutade som en provdag, och det blev bara 1 dag.
Alla dessa skolor, och all brist på förtroende rasade med alla försök jag gjorde. Men inget fungerande. Jag trivdes inte för att jag aldrig blev bra bemött. Jag var i deras ögon, en som alla andra.
Men få förstod att så var aldrig läget.
Man försökte att bortse från min ångestproblematik, och mina diagnoser Aspergers syndrom och ADHD.
Det ända jag kunde göra var egentligen att vänta …

Orättvisan – Anklagat om att det är föräldrarnas fel.
Brister – Samhället som inte kan ta ansvar över de problem som dyker upp.

Man började söka till klasser som var anpassade för ungdomar med neuoropsykiatriska funktionshinder.
Problemet var att köerna är väldigt långa, och när det kommer till kritan så kan man ha otur att inte ens komma in, som det är många som söker.
Resursena är inte tillräckliga.
Men i mitt fall, hade jag turen med mig och började i en skola, som var bra för mig.
Bara det att jag inte visste att historian skulle upprepa sig igen. 

Förflyttad och tillfällig förvaring blev nästa smärtsamma anhalt av mitt liv.
Två år av mitt liv, det jag faktiskt lyckats bygga upp då jag var i en miljö kunde trivas i. Där människor omkring en faktiskt brydde sig om en på riktigt.
Men den delen av mitt liv förintades då jag började på gymnasiet.
Nu var det sluten psykiatrisk vård, en tillfällig förvaring som blev allt mer av mitt liv.
Hur kunde man låta detta ske igen?
Människan har mindre värde en pengar.

När jag tänker tillbaks på mina tonår känner jag förtvivlan fortfarande, men på distans.
Jag vet att det är mitt förflutna.
Men jag förtränger inte att detta sker nu, i vår samtid,
Det gör ont i mig, för att jag vet att det finns människor som lider nu, som jag gjorde då.
Jag önskar att spridda kunskapen. Förhindra psykiskt ohälsa, självskadebeteenden, ätstörning som kan ökas med det att barn och ungdomar inte får hjälp i tid.
Till er som fortfarande lider: Det finns en väg ut.

Att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser man har

Jag är i en period då jag finner att jag inte behöver så mycket hjälp. Denna vecka har jag bokat av boendestödet fyra dagar, men det är bara positivt, och en utveckling.
Plötsligt, eller ju mer tiden går, så börjar jag tro att jag kommer kunna leva utan hjälp från boendestöd.
Fast ett heltids jobb är än långt ifrån mina tankar, liksom hjälpen från psykiatrin.
Vissa gränser för man ändå dra, men vissa känns också till för att passera.
Ett av mina mål i livet är än, att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser jag har.
Och jag närmar mig.
Jag kan tygla mina svårigheter, jag kan fokusera på annat en ångest och misär, jag kan hantera mina diagnosers upp och ner svängar.
Jag sköter en lägenhet, har hand om min ekonomi helt själv och jag har aldrig haft skulder.
Jag ringer samtal själv, kan åka kommunalt (även fast det tar en helskotta massa energi), jag hanterar medicin själv (även fast det ibland kan vara svårt att hålla bort impulserna), jag har ett jobb och det är en sysselsättning jag trivs med. Den sociala biten är kanske inte så bredd, men det är en nivå jag oftast trivs med, även fast jag önskar mer ibland (men jag försöker inte att stressa fram det).
Jag tar tag i mina drömmar och mål, ett bevis för det är föreläsningen och jag försöker använda mig av mina talanger så ofta jag kan och får möjligheter.
Och en sak till, att jag lämnar mitt självskadebeteende, bit efter bit, sakta. Men utan tvekan, börjar den vägen av mitt liv försvinna.
Jag reser mig stolt.

Livet med ADHD

Det känns bra idag och det känns som jag kan förmedla något. Att jag kommer lyckas, och inte sedan älta något på min dödsbädd. Men med min vanliga karusell till liv, vet man aldrig något riktigt säkert. Men jag lever i känslan ändå, av att mitt liv är på väg till något.

Det är så underbart, att mitt projektsinne är i full fart. Så även trots tavlan är klar (bilder kommer senare) som mycket annat också är, så gör det inget särskilt. Som jag kommer att börja finslipa på föreläsningen igen, som nästa projekt.

Projekt, humörsvängningar, kreativitet, glädje, trötthet, kraschar, tårar, frustration, rus, kärlek, styrka: Livet med ADHD.

Nya idéer till min kommande föreläsning

Igår kväll fick jag en av mina ADHD kickar och bestämde mig för att gå på en föreläsning på kvällen, som jag uppskattade väldigt mycket, på många sett. Men framför allt därför jag fick nya idéer kring att framställa min egna föreläsning så bra som möjligt. Så nu har jag lite mer i att stå igen kring det visuella av föreläsningen. Det är alltid betydelsefullt med nya infallsvinklar.