Ingen daglig aktivitet, och hur det påverkar mig

Nu var det ett halvår sedan jag hade någon daglig aktivitet, med det menar jag praktik. Där jag känner att jag gör något betydelsefullt. Vilket är väldigt viktigt för mig. Vad gör jag om dagarna nu?

Jag har mängder av saker att göra, egentligen. Det finns streamingtjänster för film och musik, mängder av dator/konsol och brädspel. Jag har mitt broderiprojekt, gitarrer att spela på och böcker att läsa. Men det jag gör om dagarna är att spela på min keyboard, tills min rygg säger ifrån. Resten av tiden, är dimmig. Jag vet faktiskt inte vad jag gör. Vilket gör mig rädd, hur lätt dagarna smälter samman. Till sist glömmer man vilken veckodag det är.

Jag har alltså en keyboard och har spela en vecka eller mindre. Jag har kommit långt, och måste säga, att keyboard/piano är det instrument som känns som det rätta för mig. Min passion att spela ökar och ökar. Det är dessutom rogivande. Låten jag försöker lära mig just nu är Something I Can Never Have av Nine Inch Nails. Låten kan ni lyssna på längst ner i detta inlägg. Timingen är något klurig, men låten är inte omöjlig att lära sig. Dessutom är det en av mina absoluta favoritlåtar av Nine Inch Nails.

Något jag är stolt och glad över

Min relevant lilla, men fortfarande kassettsamling är något jag är väldigt stolt och glad över att jag har. Här kan man finna allt från filmmusik, Black metal till Soul. Många av kassetterna har kostat väldigt mycket då somliga är rätt sällsynta, men vissa har jag hittat för 5-10 kr på Myrorna. Antichrist Superstar av Marilyn Manson är till och med inplastad. På den sista bilden syns även min bärbara kassettspelare som är köpt på Ebay, med kartong och alla tillbehör. Jag vet, jag är väldigt omodern, men jag säger retro.

”Now that I’m startin’ to learn I feel I’m growing old”

”Old pictures that I’ll always see
Some things could be better
If we’d all just let them be


Vad ska jag säga, Guns N’ Roses har varit, och kommer alltid att vara ett band som jag älskar. Guns N’ Roses betydde allt för mig när jag var 12 år.
Varje gång jag tryckte på play, idag det nostalgiska minnet av min första mp3 spelare (ja, jag äger fortfarande en mp3 spelare). Kände jag mig lugn och trygg. Jag sögs in i en värld jag kunde vara ensam, men inte den ensamhet jag tyckte var jobbig, utan den jag själv valde. En tillflyktsorts från lektionerna under rasterna. Den låt som fick mig att fastna var ”It’s So Easy”, men idag föredrar jag låtarna från Use Your Illsion skivorna mer. Kanske för de känns mer ”mogna”. Eller jag vet inte.

Idag har jag lyssnat en del på ”Estranged” och ”Yesterdays”. Så delar därför av mig ”Yesterdays”, med en slående text som reflekterar mycket av min nutid. Lyssna och njut!

Tycker du om Guns N’ Roses, vilken är din favoritlåt i sådana fall?
Har du någon gång ägt en mp3 spelare? Har du fortfarande någon retro spelare inom musik? Exempelvis en vinyl eller kassettspelare.

Man ångrar, somliga saker ångrar man väldigt mycket

Jag kanske borde säga hej, så länge sen var det jag skrev något på denna blogg. Så hej till alla som läser detta.

21 juli var mitt tidigare inlägg. Så ungefär har ett halvår gått. Ett halvår sittandes i en karusell som går i en bergodalbana. Men för det mesta har den karusellen gått nedåt, och nedåt. Närmare ett svart hål, som också svärtar ner mig inombords. Vilket också märks utåt. Tung och tät, kolsvart rök, pyr runtom mig. Det är så det känns. När jag ligger i sängen på kvällarna, när jag ska försöker sova. Det är så det känns när jag är ute.
När jag går omkring i lägenheten. När paniken griper tag i mig, på mina samtal med min arbetsterapeut. Få, men ångestladdade promenader, tristessen och rastlösheten, orken som sinar, hoppet som släcks, identitet jag tvivlar, tomheten som fyller mig, och känslorna som vrålar. Ilska och sorg är centrerande. Så har mitt halvår sett ut.

Vad ska jag säga? Det har inte varit lätt. Att leva med dessa känslor och tankar. Jag känner mig nästan som 17 år igen, när allting var som värst. Jag saknar Odlargränd, där jag bodde i tre år. Ett träningsboende jag saknar väldigt mycket. Tryggheten jag kände där. Trygghet jag saknar i denna tillvaro som är just nu. Där allting är ostabilt och kaosartat. Skört, bräckligt och… skrämmande. Det känns som livet hånskrattar åt mig, som mina hjärnspöken tittar på mig med triumferade leenden. Som om de säger att de har vunnit. Att de har tagit kontrollen över allting, hela mitt liv och mitt mående. Jag kan säga att tanken skrämmer mig något så fruktansvärt.

Men ska rädslan få styra över mitt öde? Ska jag verkligen tillåta mig själv att gå under igen? Nej, jag vill inte det. Tror jag att det kommer bli så. Ja, ofta. Men om jag har varit en kämpe, en sann krigare. Så kan jag bli det igen.

I slutet av denna månad kommer det bli ett större möte, ett så kallat sip möte, där personer jag själv väljer ska vara tillsammans med mig och min LSS-handläggare, för att planera min framtid, och för att se vilka resurser som kan erbjudas som skulle hjälpa mig på längre sikt. Det skrämmer mig, inte bara mötet i sig. Utan att jag också kommer sitta tyst, och låta mina negativa känslor få styra över mig. Att jag låter andra bestämma över min framtid, genom att inte prata.
Att inte prata om viktiga saker som berör mig, har blivit en del av min vardag. Jag kommer dock att prata med min arbetsterapeut om detta, och om denna rädsla. Men jag vet, att det viktigaste är att tänka ”DBT” igen. Vilket jag aldrig gör nu för tiden.

Jag undrar många gånger, eller dagligen. Hur jag ska vända på situationen? Egentligen är det uppenbart, men det är svårt. Jag vet att jag behöver ta till mig DBT igen, för just nu känns som jag slänger bort allt jag lärt mig.

Hur jag ska lösa min nuvarande situation, med negativitet så det sjunger om det. Vet jag inte ännu. Men det jag vet, är att jag aldrig. Nej aldrig någonsin, kommer att ge upp.
Ett exempel är att jag, trots en del motvilja. Har importerat min gamla blogg, min vanjavit .com blogg. Nu finns alltså inlägg från 2011 och framåt att läsa (se mitt arkiv i vänster menyn). Som gamla, och som nya läsare, kan ni läsa om min långa, och förhoppningsvis lärorika dåtid, till min kanske inte så just nu, positiva liv. Men jag vet, att jag kan förändras. Mitt liv kan förändras. För det har det gjort förut. Jag må vara vissen. Jag har ångrat, somliga saker har jag ångrat väldigt mycket. Men en dag kommer jag blomma igen. Likt en, kanske ensam, men stark och ljus vitsippa. Det ska jag se till. Ja, det ska jag se till. Det ska ni få se en dag. Det ska jag känna en dag.

Efter tystnaden

13 juli var det senast jag bloggade, och det har varit mycket som har hänt känslomässigt. Det känns ibland som hela min hjärna står i brand. Tankar som far omkring i extremt snabb hastighet, starka känslor som kommer i stora vågor. Inte blir det bättre av att jag glömmer min medicin på morgonen, bland annat finns min medicin mot ADHD där. ADHD medicin som gör att min negativa impulsivitet minskar, och trubbar av den allmänna ilskan för allt och inget. Men tyvärr försvinner även en del av min kreativitet. Vilket gör mig ledsen. Det känns som vad jag en gör, blir allt galet ändå. Med efter jag pratat med min arbetsterapeut känns det som kaoset har lugnat sig något. Min terapeut påminner mig om att det är viktigt att jag tar mina mediciner, då hon ser att utebliven medicinering påverkar mig negativt.

Imorgon kommer jag hälsa på en vän, så en lång tågresa kommer det bli, men jag tror att denna resa kan bli ett avbrott mitt i allt kaos och elände. Förhoppningsvis lugnar jag ner mig, och hittar ett inre ro igen.

Är det någon som läser min blogg som har tagit medicin mot ADHD, och vad är i sådana fall era erfarenheter av det?

Annemor berättar om min självbiografi

På en blogg jag följer som heter Min Kreativitet, som är skriven av Annemor, hittade jag ett inlägg om min självbiografi som heter Min spegelbild, som jag blev otroligt berörd av.
Så här skrev hon:

Jag ligger och läser och har snart läst ut en otroligt intressant och välskriven bok, en självbiografi om en kvinnas uppväxt med ADHD och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Boken heter ”Min spegelbild” och är skriven av Vanjavit Taaveniku.

Det är en bok alla som arbetar med barn borde läsa. Den inger hopp i all smärta. Den visar hur viktigt det är för alla barn att få rätt stöttning och hjälp. Vi är alla individer och vi är alla olika men alla barn behöver få hjälp att må bra i skolans värld, det är varje barns rättighet och det är de vuxnas uppgift.

Efter mitt författarskap som inte blev som jag tänkt mig, den emotionella pressen som jag haft under många dagar i över 2 års tid nu. Med att försöka nå ut med min bok, utan att inte egentligen ha någon kunskap hur man gör det. Jag har hållit några fåtal föreläsningar, men när jag försökt arrangera några nya har svaren inte kommit tillbaka. Varken ett ja eller ett nej. Tankarna som kommit, om jag verkligen är en bra författare har förföljt mig. Men det är sådana här enkla saker, ett blogginlägg, ett mail om att någon vill köpa någon bok. Det betyder verkligen allt för mig. Så tack Annemor, för att du berättat om min bok, och stärkt min självkänsla lite.

Du kan läsa inlägget HÄR.

När man är för trött för att nästan andas

Igår avbokade jag färdtjänsten inför idag, då jag var så osäker om jag skulle åka väg till fiahemmet. Men idag kände jag att det var det jag ville. Så jag tryckte i mig en chockladboll till frukost för att orka med, inget annat skulle jag hunnit. Jag tog på mig kläder och gick till spårvagnshållplatsen. Resan till fiahemmet gick ändå bra, men på vägen hem blev det jobbigare. Det enda jag åt på fiahemmet var en dubbel smörgås och några kex och drack energidryck (inte ett av mina smartaste drag). Hem kände jag hur stressen tryckte på. Nu när jag är hemma känner jag hur mitt hjärta slår fortare än vanligt, och känner panik och har svårt att andas. Jag känner mig helt utmattad också, men hjärnan går samtidigt på högvarv. Tankarna spinner runt och runt…