Arbetet med föreläsningen har varit en process, en process som snart närmar sig ett slut, eller man kanske ska säga. En ny början.
Efter den andra träningen med muntligt tal, fick jag god kritik av min syster. Hon sa att min röst var känslosam, inlevelsefull och att hon fastande i det jag berättade. Hon gav mig två tummar upp, och detta känns lugnande, om inte stärkande till föreläsning sker. Att jag är på god väg till att göra något stort, något starkt och att jag har stor chans till att skänka något, till dem som kommer.
Det är det jag vill, med att föreläsa. Att ge något. Att förmedla något. Att göra en inverkan. Om inte skänka hopp, när mörkret tycks äta upp en.

Hoppas det går bra med föreläsningen! Ville bara passa på att lämna en kommentar nu när jag nyss ramlade in på din blogg, då jag också har ADHD och en autism-diagnos (dock inte AS). Väldigt fin blogg du har!
GillaGilla
Tack så mycket! Kram!
GillaGilla