Känslan som närmar sig tills föreläsningen

Arbetet med föreläsningen har varit en process, en process som snart närmar sig ett slut, eller man kanske ska säga. En ny början.
Efter den andra träningen med muntligt tal, fick jag god kritik av min syster. Hon sa att min röst var känslosam, inlevelsefull och  att hon fastande i det jag berättade. Hon gav mig två tummar upp, och detta känns lugnande, om inte stärkande till föreläsning sker. Att jag är på god väg till att göra något stort, något starkt och att jag har stor chans till att skänka något, till dem som kommer.
Det är det jag vill, med att föreläsa. Att ge något. Att förmedla något. Att göra en inverkan. Om inte skänka hopp, när mörkret tycks äta upp en.