Tankspriddheten kolliderar – Ett typiskt exempel på ADHD

Jag vet inte om jag ska säga att det är roligt eller inte. Tragiskt, jobbigt, skrattretande … Men oavsett vad det än nu är. Så är detta så typsikt mig, när min tankspriddhet kolliderar med ADHD. När jag bläddrade i mitt självbiografiska material, så hittar jag inte bara en självbiografi.
När jag kommer till kapitel 13 så står detta:

Jag skall slå in era huven, i stenväggen tills ni blöder… Slå sönder era lögner… krossa era fingrar tills ni erkänner. Jag skall slå er tills ni är blodiga nog, så ni erkänner era brott. Vad ni gjorde mot mig… vet ni vad ni, gjorde mot mig? Nej. Jag orkar inte höra på mer lögner. ”Men hämnden är ljuv, är den inte det?” säger jag till den blodiga knöl som ligger på golvet. Men den idioten vädjar än. Jag stirrar med förakt, på dessa hundvalpsögon som du har klistrat fast, över dina egna… Bäst att jag sliter bort dem… en gång för alla. ”Svara, säger jag.” Jag pressar ut betoningen mellan tänderna.  Men vad du är tyst nu, min lilla vän… Jag böjer mig ner långsamt, studerar den som ligger på golvet. Det osar rädsla. Ha! Nu börjar du fatta. En fot mot nyllet… En spark mot magen. Jag ser med triumf på det sattyget som ligger ylande på golvet. Tortyren har bara börjat. Jag längtar till att se din fulländade, lemlästa kropp.

”Jag lämnar dig nu.” Jag tar dina tillhörigheter, slänger dom över bron och börjar gå bort. Stjärnorna lyser klart i natt. Jag skall spotta dig i ansiktet, vissa mitt förakt, rikta mina äckelkänslor rakt mot dig. Jag skall gå bort från platsen, lämna dig där ensam, blödande kvar. Antagligen kommer du dö i natt, sona dina brott. Jag hoppas att du hamnar i helvetet.

Antagligen måste jag tappat bort mig helt på vägen, och velat skriva en thriller, eller vad vet jag. En annan möjlighet är att jag kände mig så arg på det förflutna, så jag velat, just i den stunden ha ihjäl de som har orsakat mig smärta.
Kanske en thriller om mitt liv? Hoppas inte det för materialet är knappast okej. Men kanske bara känslor. När jag läste detta började jag fnittra, sen skratta ljudligt. Komiken i denna, utstående text, passar in i arkivet om hur det är att leva med ADHD.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s