När saker börjar komma upp till ytan

Jag har fått flera tankeställare sedan jag var hos P på psykiatrin. Hur jag fortfarande förtränger saker, och hur mitt beteendemönster fortfarande påverkar mig.
Hon nämnde flera gånger igår det faktum att jag är hård mot mig själv. Som är något jag inte tänker på … Men det är jag.
Det är som ingrott i huden. I mig, sen min skoltid. Då jag alltid ville visa att jag fixar detta, att jag kan. Men som jag många gånger inte lyckades, så kände jag mig misslyckad, och försökte anstränga mig ännu mer, tills det blev som ett beteendemönster. Och ett beteende, är inte alls lätt att knäcka, och jag tror de som har liknande problematik, vet vad jag menar.

Jag känner mig från och till vedervärdig, av min trötthet, och att det kanske faktiskt är jag som skapar den många gånger. Att jag inte kan bättre.
Och när jag såg när P skrev på tavlan. Det jag nämnde om mina 5 projekt, att jag slarvar med maten och vilan. Såklart man blir piss off på sig själv. När jag innerst inne vet att det inte funkar. Fast jag fortfarande envisas med att jag ska klara detta!

Det känns som jag river upp sår, små delar av mig själv som jag själv glömt bort, trängt undan. För att jag vill fixa allting, och helst utan någon hjälp alls.
Just nu känns det, att det är meningen att jag verkligen ska börja i terapi, att det finns saker under ytan. Som nu börjar komma fram.
Det känns som det är dags, att gå emot sidorna av mitt gamla jag, med tanken på att den delen av mig börjar synas under vattenytan.

2 reaktioner till “När saker börjar komma upp till ytan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s