Att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser man har

Jag är i en period då jag finner att jag inte behöver så mycket hjälp. Denna vecka har jag bokat av boendestödet fyra dagar, men det är bara positivt, och en utveckling.
Plötsligt, eller ju mer tiden går, så börjar jag tro att jag kommer kunna leva utan hjälp från boendestöd.
Fast ett heltids jobb är än långt ifrån mina tankar, liksom hjälpen från psykiatrin.
Vissa gränser för man ändå dra, men vissa känns också till för att passera.
Ett av mina mål i livet är än, att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser jag har.
Och jag närmar mig.
Jag kan tygla mina svårigheter, jag kan fokusera på annat en ångest och misär, jag kan hantera mina diagnosers upp och ner svängar.
Jag sköter en lägenhet, har hand om min ekonomi helt själv och jag har aldrig haft skulder.
Jag ringer samtal själv, kan åka kommunalt (även fast det tar en helskotta massa energi), jag hanterar medicin själv (även fast det ibland kan vara svårt att hålla bort impulserna), jag har ett jobb och det är en sysselsättning jag trivs med. Den sociala biten är kanske inte så bredd, men det är en nivå jag oftast trivs med, även fast jag önskar mer ibland (men jag försöker inte att stressa fram det).
Jag tar tag i mina drömmar och mål, ett bevis för det är föreläsningen och jag försöker använda mig av mina talanger så ofta jag kan och får möjligheter.
Och en sak till, att jag lämnar mitt självskadebeteende, bit efter bit, sakta. Men utan tvekan, börjar den vägen av mitt liv försvinna.
Jag reser mig stolt.

En kommentar på “Att leva ett så pass fungerande liv trots de diagnoser man har

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s