De flesta av de jobbigaste stunderna som jag haft här livet är när jag utsatts för att vara med i stora grupper. Det var vid den tiden jag förstod att jag inte var som alla andra. Att jag inte bara var speciell, som jag alltid känt mig. Utan också att det var något som inte stämde mig. Det var då min ångest började mola i magen. Jag var livrädd varje gång då jag visste att jag skulle vara med i en grupp. Många gånger vågade jag inte heller säga till. Jag bara antog att jag var tvungen att klara av det. Men varje gång tog det mot och jag svalde mina tårar gång på gång.
Alltid ensam, är man det? Jag brukar ställa mig den frågan, reflektera över just den ensamhetskänslan. Det finns vissa tillfällen då jag känner mig mindre ensam. Det finns också vissa stunder då jag glömmer bort tomrummet i mig, då jag umgås med personer som betyder väldigt mycket för mig. Men jag är alltid ensam, en del av mig kan fortfarande känna mig som ett spöke, till och med osynlig för världen.
Jag önskar att jag kunde finna en trygghet, som skulle göra att det osynliga om mig kunde flimra bort. Så man kunde se mig, i en stark skepnad av den människan jag är.
känner igen mej så väl i detta inläggkänner oxå att jag verkar vara osynlig, att folk inte ser mejkänslan att inte höra hemma och passa indet är riktigt jobbiga känslorvisst jag väljer oftast att vara själv men även jag vill ha sällskap ibland ju<3
GillaGilla
Visst är det jobbigt 😦 ❤
GillaGilla