Att låta sig gråta

Det är okej, men är inte riktigt så glad som jag ser ut på bilden.

Känslorna har börjat komma nu, ångesten och stressen. Men framför allt sorgen. Jag vill vara en klippa, fixa allting. Jag vill inte gråta och jag vill inte känna det som känns. Jag vill visa mig vara stark. Men jag kan inte trycka tillbaks det längre, att jag kommer sakna träningsboendet. Jag kommer sakna det här, livet jag har här, så det värker inom mig. Jag kommer sakna min lägenhet, personalen och jobbet på biblioteket. Jag kommer till och med sakna de enformiga promenaderna kring det lilla samhället. De stegen jag tagit här, kommer jag inte gå längre …

Det är jobbigt att vara poet i detta läge. Som istället att tänka sorgen som sorg och ledsamhet. Tänker jag snarare sorg som en stark melankoli … ”tunga andetag och sorgsna vindar sjungandes, nästan viskandes, raspande inombords”.

Det är mycket tankar nu. Väldigt mycket, och nästan ännu mera känslor. Som stiger över vattenytans tröskel. Jag försöker påminna mig själv om, att låta mig känna detta. Annars blir det bara svårare i längden.