När man minst anar något, kommer det som starkast. Jag behöver lidandet, för att känna det. Kreativitetens lusta inom mig.
Efter lyssnat på Miserere av Christine Falkenland, ostämt och tungt. Sorgsna stråkar, frenetiska och chockerande trummor, och kvinnoröstens mjukhet. Kom en våg av tankar i kreativitetens anda.
Just nu är jag i full fart kan man säga, källan rinner likt vatten. Jag spelar in ljud, skriver, spelar gitarr för att framställa min vision. Som jag troligtvis kommer lägga upp på bloggen sen. Så håll utkik.
är så grymt nyfiken sis och smärtan behöver man för att få dem bästa låtarna gjorda<3därför skriver ja endast låtar när ja mår som sämst<3
GillaGilla
Jo, och tror det är så för de flesta konstnärssjälar med. Ett bevis på att lidandet kan bli vackert ❤
GillaGilla