Om och från självbiografin: De Svarta

Jag har börjat med en självbiografi, som jag inte har i tanken att ge ut, som jag i mitt skrivande är usel på att hålla en röd tråd (ja det är min svaghet i mitt författarskap). Jag är mer av en lyriker. Men jag kände en dag att jag ville skriva om mitt liv, så jag bjuder i detta blogg inlägg ett utdrag från vad jag skrivet. Jag har inte arbetat mig genom texten, detta var något jag skrev rakt upp och ner.

Från avsnittet de Svarta:

Här är jag igen, sitter på en stol i ett kallt rum. Ett samtalsrum. Det är andra gången jag är här. Snett emot sitter en läkare, på den andra stolen sitter en kurator. Min mamma sitter alldeles bredvid mig. Jag hör deras röster, men de låter mest som mummel. Röster långt ifrån. De tonas ut varje gång, ett ljud som sugs bakåt, långt ifrån mig. Distansen växer, känslor och röster befinner sig flera tusen mil bort. Jag kan inte urskilja något. Förutom det som kryper på golvet. Det som är ute efter mig. Små skuggor. Svarta djur, varelser som sluter sig till en cirkel runt mig.
Ibland når läkarens röst fram, som tyst viskning. Viskningen skrapar, prasslar. Hon frågar något, men jag finner ingen innebörd i orden. Så frågan studsar tillbaks, försvinner igen. Viskningen sprack.
Ibland märker jag att hon med den gula tröjan. Kuratorn. Skriver något i blocket. Vad är det hon skriver? Men tanken stannar upp när de Svarta på golvet börjar närma sig igen. Cirkulerar kring väggarna, utåt. Närmare min fötter. Och omvärlden skakar bräckligt.

Min värld är sluten, inga ord har nästan sagts. Mitt sinne är förtvinat, det finns inget att säga. Vi avslutar mötet så. Jag reser mig upp, jackan har jag haft på mig hela tiden, har inte haft i åtanken att berätta något. Om det som jagar mig, det jag ser. Som ingen annan verkar att se. De Svarta som cirkulerar runt och runt, håller mig till sin fånge. Jag får inte passera deras gräns. Kan inte göra det, de kommer att ta mig, dra ner mig under marken. Till mörkret. Avgrunden.

Jag såg de Svarta, de kom med sin skugglika gestalt mot mig, de gick i en lång rad. De skulle ta sönder mig, om de kom för nära. Så jag sprang. Genom tid och rum. Men de väntade alltid på mig vid den andra sidan. Jag var fast. Fångad. Deras skuggor omfamnade mig. Deras vingar rispade sönder min hud.

7 reaktioner till “Om och från självbiografin: De Svarta

  1. Jag tycker ansolut att du ska satsa på det här! Läser man en mening så är man fast. Texten bara slukar en! Så otroligt bra! Kram!

    Gilla

  2. Svar till anonym: Oj, tack så mycket! Hade inte förväntat mig en sån positiv reaktion, som man själv stirrar sig blind på sina egna kreationer. Men tack igen! Kram.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s