Att börja leva istället för att överleva

En ny människa utöver, börjar jag växa till. Börjar jag bli.
I tre år av stenhård kamp med sig själv, börjar jag att lämna mitt flyktbeteende, och självskadebeteende.
Genom vägen har jag hittat en bit av min identitet, och en bit till. Bit efter bit. Jag börjar växa till en
vuxen kvinna. Och en person som jag själv kan älska.
En ny människa utöver, mina egenskaper från förr kommer finnas kvar. Min målmedvetenhet och nyfikenhet. Poeten som är jag och den kreativa själen.

Jag fick aldrig chansen att växa som ung, mina inre demoner hindrade mig från att leva ett vanligt liv som tonåring. Mina diagnoser var ett berg jag inte kunde bestiga. Jag kraschade innan jag ens börjat leva.
Men när jag kom till boendet fick jag hjälp, jag var inte ensam längre. Det jag inte visste var att det både skulle bli mina tuffaste år hittills, men också de bästa åren som inträffat. Att slåss mot sig själv, få insikt och ett medvetande kan vara lika starkt som det kan vara skört. Att stoppa sig själv i en nedåtgående spiral är bland det svåraste att stoppa. Att inte lyssna på röster i huvudet kan tyckas vara omöjligt, när de styrt en i flera år.
Men ett hopp började att växa, modet började att leva. Livet började att andas igen.

Vi bär vår eget liv, vi har ett ansvar som ingen annan kan bära. Men det finns människor runt omkring, bara om man låter dom få kunna komma in.