När jag vaknade idag så fann jag lycka när jag såg att det har snöat ute inatt.
Så nu är det ett vitt täcke på marken. Det får mig att känna lite lättare, ljusare
inombords.
Det här dagen har annars varit långt ifrån lätt och fridfull. Att inte göra ett
ärligt försök att stå emot självskadebeteende gör så att jag fortsätter.
Råttorna gnager, så jag väljer att skada mig för att få ut dem, när det sticker
i såren så vet jag att jag lyckats.
Men hur länge vara det???? Och det vet jag redan svaret på: inte länge.
Hur svårt kan det vara att göra ett ärligt försök?
Men tankarna vill inte släppa pessimisten, trösten … allt det där svarta.
Sanningen finns där ändå, om jag ska kunna leva ett fungerande liv, flytta härifrån
så stark så jag klarar det, så kan jag inte välja flykten. Det kan jag inte.
