Ett mörkt förlutet. Jag förlåter aldrig för jag måste komma ihåg

Jag tänker på det som tog mig hit, drev mig till botten. Där piller
och självdestruktiva beteendet styrde och mina mästares röster
aldrig tystnade.

Man säger att man ska förlåta, för att hitta försoningen inom sig själv.
Men det är något jag aldrig kommer att göra,
även om förlåta skulle göra mig att acceptera och gå vidare.
Så lyssna på mig.
Varför ska jag glömma det viktiga i saker, stå rak i ryggen och var beredd på
de brinnande pilarna, samhället skjuter dig.

Jag vet, mina betyg i skolan räckte inte för det jag ville,
Men jag hade missat ett år i skolan innan, depressionen i mig.
Av för sen hjälp, ingen såg mig. Jag ropade, men förblev
osynlig och en skitunge. Jag tynade bort i mig själv.

Så jag började IV på gymnasiet. Där sa de att de hade kunskaper, att de kunde
hjälpa mig och de sa så mycket, men allt raserades fort. Det var allt en lögn mot slutet.
Ja, ibland jag skyller på skolan, och ja, jag skyller på hur samhället tvingar en att vara som
alla andra.

Om jag hade fått den hjälp som jag behövde tidigare, så skulle jag inte stått där jag har
varit de senaste åren.

Men jag lär mig forma mig efter mitt förflutna, det är min väg ut från lidandet.
Men att förlåta kommer aldrig hända, för jag kommer att glömma då, hur jag
behöver stå upp för mig själv, så jag inte hamnar i en kolsvart återvändsgränd igen.

2 reaktioner till “Ett mörkt förlutet. Jag förlåter aldrig för jag måste komma ihåg

  1. Det är bra att vara öppen med sånt. Men när jag var liten ville jag bara typ dölja det och berättade inte för någon om det. Tyckte då det var pinsamt. Men nu är jag med ganska öppen iallafall. Jo man har ju det, inget som går bort precis. Hos PUB har jag också varit hos! Jag fick det när jag var liten, var 4år! När fick du din då? =)Tack och detsamma. Men ibland är depresionen extra jobbig då man inte vet vart man vill ta vägen nästan. Tycker det är roligt att prata med någon med samma problem som en själv faktiskt! Den andra människan brukar oftas förstå än bättre då. =)Tack! Jo han är fin han. Jaså vad kul 😀 Hade du en hona eller hane? ^^Kram

    Gilla

  2. Tette: Fick min diagnos mellan 13-14 års ålder, så jag orkade stå ut med skiten ganska länge, det var skönt att veta vad det var som kändes så annorlunda med mig, dock i början så hade jag svårt med att ta det och var inte heller så öppen.Tycker jag också, det är ju så lättare att prata med någon med samma diagnos, förståelsen. Det är så skönt att veta att man inte är ensam 🙂 Har till och med haft en hona och en hane 🙂 men som jag flyttade till boendet långt hemifrån där man inte fick ha husdjur så blev dom kvar hemma. Dom hette Luvy och Luvyines 🙂 Vi fick många små söta geckoungar :)Vad heter din gecko? 🙂 Kram.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s