Helskinnad ur känslostormens eld

Känslostormar, hur ska jag klara mig helskinnad ur dess eld?
När ångesten kryper i varje partiklar av min kropp, när rädslan
binder samman vapen och ammunition?
Allting rusar för fort för att hinna med den storm som intar min kropp!
Hinner jag ge eld?

Jag försöker fokusera på de lyckliga stunder bland mina virvlande tankar,
försöker att ta fram minnen av det jag gillar och alla jag älskar.
Och jag minns hur jag ligger i fars famn, hur varma hans händer var.
Jag minns min mors närvaro.
Jag minns den glödande värmen från en kyss.
Jag minns vänners skratt, och deras leende …

Jag ligger still på golvet … ganska länge. Men jag reser mig försiktigt när känslorna passerat.
Stormen av allt jag ville göra mot mig själv, för att få ångesten försvinna.
Krama om glassplitter i mina händer, banka huvudet brutalt hårt mot väggen, hoppa från balkongen för att skaka av mig varje liten känsla av panik.
Men jag gjorde det inte. Jag gjorde det faktiskt inte, jag besegrade det.