Jag kom nyss på att jag nästan inte har haft några självskadetankar sedan tisdag.
Det kanske inte låter så stort, men att inte tänkt på eller suktat efter de vassa bitarna
är stort för mig.
Annars brukar suget finnas där, längtan efter effekten av de självförvållade såren.
Längtan efter det där lugnet som det brukar ge.
Men på 6 dagar har inte mycket av mina tankar kretsat kring det.
Det är ovant, jag brukar ju inte leva med livet.
Men saker börjar hitta rätt, känns det som.
