”Det är mina inre demoner … nästan bara dom som har varit en fara för mitt liv.
Jag får inte tyst i huvudet, jag måste mata dom igen för att få en tid av lugn.
Då kan jag ro i stillhet och absolut tystnad …”
Jag tänker ganska ofta på hur det var förr, hur jag levde … om man ens kan kalla
det för ett liv.
Min nonchalant och respektlöshet, min avskalade empati.
Jag visste inte hur mycket jag skadade, genom att skada mig själv.
Jag hade aldrig ett riktigt liv, det var alltid mer överlevnad, än ett pulserande
liv som många andra hade.
Mina tonår fylldes istället med skrikande röster, och depressionen som var
ett tungt, svart täcke vilande över mig.
vi har båda gått miste om våran tonår tyvärralla som säger att det ska vara en ljus och bra tid, vilka lögnerär det ljust att vara deprimerad,skära sig,svälta sig och må dåligt?jag kan inte se vad som är ljust med dettaoch vart har vi kommit med dessa beteenden?sjukhus och massor med ärr som alltid kommer sitta kvar ärr som alltid kommer påminna oss om vårat förflutna även när vi villl glömma det tyvärr
GillaGilla