Jag kan fortfarande inte släppa tankarna om när jag tog överdosen …
Är i processen än, att bearbeta tankarna som rusar förbi ibland.
Men jag försöker att acceptera och gå vidare i de spår som jag varit i.
De som leder åt rätt håll.
Jag har en ganska surrealistisk känsla kring det som hände …
Så det blir svårt att förklara den exakta känslan, till och med för mig själv.
Förr ungefär 2-3 år sedan hade jag inte den här självinsikten som jag har nu.
Den hjälper mig, otroligt.
Att förstå sig själv gör det lättare att acceptera sig själv, som den man är.
Igår kväll blev jag så rörd, en personal sa att den älskade mig.
Anledningen till att jag tog tabletterna var ju för att jag kände mig oälskad.
Och att få höra det, att jag är omtyckt och att den kommer att minnas mig långt
efter jag flyttar härifrån gjorde mig så … så ohört glad.
Blev alldeles varm.
Jag kanske är en människa som lämnar spår, mer en vad jag själv tror.
Mitt namn var Michelle 