Aspergers syndrom gör mig till ett socialt missfoster?

Ibland känner jag ett sådant hat mot mig själv.
Varför ska jag vara ett sådant socialt missfoster?
Varför ska jag ha Aspergers syndrom?

Jag försöker verkligen att passa in i grupper, utan skratt och konstiga blickar.
Men jag råkar ändå göra något ”fel”, något som de andra tycker är ”roligt” men
som jag inte fattar ett skit av själv.
Utan drabbas av mina tusentals frågetecken. 
Vad blev det nu?
Vad har jag gjort?
Vad menar de?
Varför skrattar de … hånfullt?
Varför varför varför?

När jag fikar med vänner på stan, kan jag aldrig njuta av det
fullt ut, som jag inte alltid hänger med som jag hör alla andra ljud förutom den
väns röst som sitter framför.
Bestick mot porslin …. kaffekoppar som slår ned på bordet, tjattret från de andra
cafégästerna, skratten, viskningarna från de andra.
Mobiler, fläkten som surrar, dörren som slås igen och öppnas …

Och känslan av att aldrig vara med en grupp, fast jag logiskt är det.
Så fylls jag av känslan av ensamhet, mer en om jag skulle vara själv.

Och den begränsade energi som tas från mig efter en träff med vän.
Även hur bra vi hade det och hade kul, så är mycket av min energi slukad.

Jag känner mig desperat, för att lyckas någon gång, utan att vara eller bli ett
socialt missfoster.

En reaktion till “Aspergers syndrom gör mig till ett socialt missfoster?

  1. Det är så galet lätt att hamna utanför på det sättet, eller rättare sagt, Känna sig utanför..Då blir man ledsen på sig själv som tänker så.Indeed, jag är förälskad i platå för tillfället, och knarkar Tradera just nu ! ;D

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s