Poetiskt: November

Han trycker mig,
rätt upp mot väggen
Och min rygg skrapar längs med den …

Den steniga väggen på husets baksida

Han skriker
Vart fan är den jäveln!?
Vart fan är han,
så ska jag sticka kniven i
honom!

Har jag någon chans
Att förklara?
Innan han slår mig
En knytnäve rätt mot käften
För att jag ljuger

Slår han in huvudet på mig
Om jag inte pratar?

Bakgården ligger tätt i mörker
På andra sidan finns ingen

Alla fönster är släckta

Jag är i hans grepp
mitt framför honom
Han håller mig fast
Hans händer i ett hårt grepp
runt min jackkrage
Och bara det yttersta,
av mina tåspetsar
Rör vid marken

Då han släpper mig plötsligt
Och jag faller hårt mot asfalten 

När jag försöker kräla mig bort
Drar han mig tillbaka i mitt hår
Och vrålar

Du ska prata!
Du kommer ingenstans
Hur vågar du ens försöka!?

Han börjar sparka
Först mot magen
Sen mot skallen
Jag vrider mig av smärta
som blev
en perfekt måltavla
Till ryggen

Två sparkar till
Med mina skrik som klingar med

Han kommer rätt emot mig
Står mitt framför mig

Som en gestalt

 Ljudet hörs, av min näsa som krossas
Sen min haka

Och det svartnar
Det är knappt så jag hör …
de avlägsnande fotstegen
Knastret av grus
som tonas ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s