Nu börjar jag vakna vid liv från min negativa 3 dagars koma.
Jag känner mig fortfarande instabil, suget att skära sig finns där.
Men jag ska göra allt för att inte få ett återfall igen.
Att välja självskadebeteendet är en jävligt kortvarig lösning.
Och man mår illa över sig själv några dagar efteråt, skam
och skuld sitter starkt i.
Och det är ingen skön känsla att ha.
Snart väntar en matlåda klar till lunch.
Jag har fått lågt blodsocker.
Kanske inte underligt, när jag har ätit barn portioner
för att straffa mig under de 3 dagarna också.
Och nu är det sista jag orkar att stå vid spisen och samtidigt skaka
och vara knäsvag.
Men nya tag nu.
Mitt namn var Michelle 