En självinsikt, jag stannar upp och tänker om

Under gårdagen var jag ofta till max okoncentrerad och fladdrig.
Jag tänkte att det kunde bero på min ADHD, så jag lät det vara.
Men när jag skulle dagplanera föll bomben, jag kunde knappt göra min planering.
Den blev halv klar och slarvig, men jag kunde inte mer.
Min hjärna hade inget fokus för att kunna göra planeringen, jag glömde bort att jag skulle
ta min medicin redan efter 5 sekunder.
Jag pratade om allting annat, bytte ämne efter en eller två meningar.
Så jag gick ut för jag kunde inte sitta still.
Och bara att knyta mina skosnören blev ett problem,
av min dåliga fokus och därför jag hade svårt att sitta still.

Under promenaden kom en klarare tanke mitt bland allt kaos.
”Tänk om det är så att beteendet som styr min vardag nu, egentligen är ett
sätt för mig att fly genom att trycka bort känslan som finns där bakom
med dessa aktiviteter konstant”.

Och så föll den biten.
Visst kan det ha varit ADHD som spökar också, men när jag tänkte efter så har jag dolt en
känsla, sorg.

Jag vet inte vad jag har varit ledsen över, men kanske är det min ensamhet.
Saknad.
Saknaden efter trygghet.

Efter promenaden och resten av kvällen lät jag mig vara ledsen.
Jag plockade inte fram något, började inte med någon aktivitet.
Jag bara var.
Och kände sorgen och den var ingen farlig.
Jag blev tung i kroppen, en trötthet kom som jag inte känt
på flera dagar.

Jag löste situationen helt själv, utan destruktivitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s