När rädslan var nummer 1

Hela mitt liv … nej, men stora delar av mitt
liv har byggts av eller inneburit rädsla, mer eller mindre.
Vid 13 års ålder var rädslan en sån stor sak, en känsla som
slukade upp min tid och liv.
Vid 13 års ålder såg jag döda människor. Oftast i en rad som gick emot mig,
marscherade, skulle ja vilja säga nu, för att döda mig.
Jag såg gestalter mitt i dörröppningar, oftast med kniv i handen.
Jag såg människor på taken, och som hoppade rakt ut.
Jag såg skuggor.
Det var förstås hallucinationer, förstod jag senare i mitt liv.
Men jag trodde aldrig det i början, jag skrek
”De kommer döda mig!!! Vad ska jag göra??!! De kommer ATT DÖDA MIG!!!!!”
Jag hade dessa hallucintationer i skolan, de kom i korridoren, marscherade och jag gallskrek.
Rusade iväg medans lärarna följde efter.

När jag var yngre så var rädslan sten i magen, rädslan för skolan oftast.
Allt möjligt egentligen. Små saker, större saker.

Nu, här jag är nu så börjar rädslan försvinna. Men som den har varit under några år
så har rädslan blivit ett hinder för mig att kunna utvecklas.
Rädslan, jag är rädd för bakslag och jag är rädd för att ta kliven till ett liv som
fungerar att leva.
För det fungerade inte med hallucinationer som likande en skräck film fast in-real.
Mitt liv har inte fungerat sedan jag var 13 år då rädslan tog över mitt liv.
Rädslan är ett hinder, om jag låter den vara där borta.
Så blir det allt mer diffus, borta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s