Brev till läkaren från 2009

Det kan nästan kännas skönt att läsa
det här, då jag förstår hur långt kommit.

Till läkaren
(Omformulerad och censurerad)

Skrivet den:
19 April 2009

Mitt liv flyter ihop, i mitt virrvarr av ångest och damm.
Det var först som jag började bli orolig.
Jag visste inte om jag hade varit ute, jag ringde till ** för att jag mådde dåligt.
Dom sa att det hade varit fint väder ute.
Men det jag kunde bara minnas att det hade varit grått väder ute. Det var förra helgen.

Jag är uppslukad av Viola. Jag vet inte ens om ******* eller Jag finns.
Eller om jag är ett med dem.
Men jag vet att Viola säger till mig: ”sssh, du är värdelös”.
”Värdelös”.

Värdelöööös”.Om och om igen.

Jag vet hur hon låter. Mekaniskt.
Jag har sett henne.
Hon är kall, sliskig och blå.
Jag har sett henne innanför mina ögonlock.
Jag spärrade upp ögonen, hon försvann.
Men ordet
Värdelös ekade fortfarande i mina öron.

Hon får mig att tro att mitt liv är en dejavu.
Då var det första gången jag blev rädd för att jag inte fanns.
Jag kände att jag försvann från min kropp.

Min kropp tappade konsistens.

Det har hänt att jag drömmer och det händer i min verklighet.
Jag vet att det är Viola som försöker att övertyga mig om att jag
kommer att dö.
Jag hör Viola.

I Torsdags, innan den dagen *** ringde till läkaren. Så grät jag.
Grät, grät, grät, fem minuters vila, sen grät jag igen, igen och igen.
Jag ville bara försvinna. Från detta helvete till liv. Försvinna från Viola.
Vill fly.
”Måste fly”.

Alla ställer upp för mig. Min familj, ** och ******.
”Men vad skulle lilla värdelööösa jag kunna göra”.

Dom har aldrig känt hur jag känner: att leva i ständig ångest, kaos.
KAOS! Kaos inombords. Ångestmaskin som pumpar svartblod i mig.

Jag slog mig hårt i huvudet, hela väggen skakade, två gånger. *** sa att det var konstigt
att (…)

Jag får mycket hjälp **.
Av ******* fick jag en lista med må-bra musik.
Jag får en kram av *** om jag frågar henne.
Jag kan prata och förstå med **** *.

Jag kan bli lite lugn inombords av ******* närvaro.

Jag försöker. Jag kämpar.
Jag vet inte hur länge till jag orkar med det här.
Jag är stark ännu. Lite stark. Men jag vet inte hur länge till jag kan leva med mitt trasiga hjärta.
Som har blivit i tusen spillror.

Nej…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s