Jag väntar på att klockan ska bli fyra, då jag och M ska åka och träffa U.
Vi blir nog borta ett tag.
Ibland brukar jag fundera om min gamla kontaktperson från korttidsboende tänker på mig.
Och jag brukar tänka om hon vore stolt över att jag kommit så här långt som nu.
Om hon är besviken om jag väljer mitt självdestruktivabeteende som flykt vid tillfällen.
Jag kom ihåg min läkare sedan BUP, hur svårt det var att låta det vara slut.
Och Mia från korttidsboendet.
Och nu U, men denna gång har varit lättare.
Separationsångesten.
Kanske därför att jag vet att jag har kvar henne lite till.
Ibland svämmar jag över ändå, saknar.
Men det är väll okej?
Mitt namn var Michelle 
hej sizseprationsångesten blir mindre när du känner dej trygg och stabil. så var det i alla fall för mej nu när jag flyttade från ljura och till pontus. trodde jag skulle få världens seperationsångest då men det har gått ett halvår och jag har fortfarande ingen seperationsångestden kommer inte att komma!!!!hade det från fb och fyrby samt en fosterfamilj.visst saknar jag de från frans blomsenst idag tänkte jag på helena faktisktkan fortfarande se henne framför mejlite knubbig men så vacker//kram sofie
GillaGilla