Efter tystnaden

13 juli var det senast jag bloggade, och det har varit mycket som har hänt känslomässigt. Det känns ibland som hela min hjärna står i brand. Tankar som far omkring i extremt snabb hastighet, starka känslor som kommer i stora vågor. Inte blir det bättre av att jag glömmer min medicin på morgonen, bland annat finns min medicin mot ADHD där. ADHD medicin som gör att min negativa impulsivitet minskar, och trubbar av den allmänna ilskan för allt och inget. Men tyvärr försvinner även en del av min kreativitet. Vilket gör mig ledsen. Det känns som vad jag en gör, blir allt galet ändå. Med efter jag pratat med min arbetsterapeut känns det som kaoset har lugnat sig något. Min terapeut påminner mig om att det är viktigt att jag tar mina mediciner, då hon ser att utebliven medicinering påverkar mig negativt.

Imorgon kommer jag hälsa på en vän, så en lång tågresa kommer det bli, men jag tror att denna resa kan bli ett avbrott mitt i allt kaos och elände. Förhoppningsvis lugnar jag ner mig, och hittar ett inre ro igen.

Är det någon som läser min blogg som har tagit medicin mot ADHD, och vad är i sådana fall era erfarenheter av det?

Annemor berättar om min självbiografi

På en blogg jag följer som heter Min Kreativitet, som är skriven av Annemor, hittade jag ett inlägg om min självbiografi som heter Min spegelbild, som jag blev otroligt berörd av.
Så här skrev hon:

Jag ligger och läser och har snart läst ut en otroligt intressant och välskriven bok, en självbiografi om en kvinnas uppväxt med ADHD och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Boken heter ”Min spegelbild” och är skriven av Vanjavit Taaveniku.

Det är en bok alla som arbetar med barn borde läsa. Den inger hopp i all smärta. Den visar hur viktigt det är för alla barn att få rätt stöttning och hjälp. Vi är alla individer och vi är alla olika men alla barn behöver få hjälp att må bra i skolans värld, det är varje barns rättighet och det är de vuxnas uppgift.

Efter mitt författarskap som inte blev som jag tänkt mig, den emotionella pressen som jag haft under många dagar i över 2 års tid nu. Med att försöka nå ut med min bok, utan att inte egentligen ha någon kunskap hur man gör det. Jag har hållit några fåtal föreläsningar, men när jag försökt arrangera några nya har svaren inte kommit tillbaka. Varken ett ja eller ett nej. Tankarna som kommit, om jag verkligen är en bra författare har förföljt mig. Men det är sådana här enkla saker, ett blogginlägg, ett mail om att någon vill köpa någon bok. Det betyder verkligen allt för mig. Så tack Annemor, för att du berättat om min bok, och stärkt min självkänsla lite.

Du kan läsa inlägget HÄR.

När man är för trött för att nästan andas

Igår avbokade jag färdtjänsten inför idag, då jag var så osäker om jag skulle åka väg till fiahemmet. Men idag kände jag att det var det jag ville. Så jag tryckte i mig en chockladboll till frukost för att orka med, inget annat skulle jag hunnit. Jag tog på mig kläder och gick till spårvagnshållplatsen. Resan till fiahemmet gick ändå bra, men på vägen hem blev det jobbigare. Det enda jag åt på fiahemmet var en dubbel smörgås och några kex och drack energidryck (inte ett av mina smartaste drag). Hem kände jag hur stressen tryckte på. Nu när jag är hemma känner jag hur mitt hjärta slår fortare än vanligt, och känner panik och har svårt att andas. Jag känner mig helt utmattad också, men hjärnan går samtidigt på högvarv. Tankarna spinner runt och runt…

Katter har en magisk kraft om man inte mår bra

Söndag kväll till måndag eftermiddag hade jag det svårt att stå ut. Med alla känslor som var ett kaos inom mig. Alla tankar som härjade och skrek i mitt huvud.

För ett tag sedan träffade jag min mormor, och som jag längtat efter den stunden då vi kan prata och umgås igen. Vi hade inte setts sedan jag var tonåring. Allting blev annorlunda efter det. Vi tappade kontakten. Och jag är så rädd för att det kommer att hända igen. När jag inte vågar ringa och inte mormor ringer heller. Jag saknar redan henne. Men hur ska jag hitta modet? Varför jag inte vågar ringa henne är för att jag är rädd för att förlora henne igen. Och att det blir mer smärtsamt om vi har en positiv kontakt med varandra. Samtidigt, om jag inte ringer kommer jag förmodligen bara bli mer ledsen. Som tur är har jag Kirsi och Dallas. Som tröstar mig i dessa stunder.

Jag fick ett kort sent i vår, en hälsning från mormor och morfar. Jag saknar mormor, det gör jag verkligen. Jag har satt kortet på mitt datorbord. Så att det påminner mig, att jag faktiskt kanske skulle må bra av att ringa henne ändå.

Idag ägnar jag en tanke åt…

delfinerna världen runt, och jag hoppas att de en dag kommer att få ett bättre liv. Jag tänker på delfinerna som slaktas i Taji i Japan, och de som säljs för underhållning eller mat. Jag ägnar en tanke åt alla delfiner som lever i sitt fångenskap. Där de inte här hör hemma. Jag önskar att fler vill bojkotta delfinarium. En delfins ”leende” är ett stort missförstånd. Även fast en delfin kan tyckas vara glad och se ut att le. Matas de samtidigt med medicin för att de är stressande. Om ni har några tankar kring det jag skrivit kommentera gärna, men håll en god ton. Vi behöver inte mer hat i samhället än vad som redan existerar.

Jag skulle bi väldigt glad om du donerade en peng till Dolphin Project. Du kan välja valfritt belopp och om du vill betala en gång eller månadsvis. Detta gör skillnad för delfinerna! Detta är en enkel sak som vem som helst kan göra, om man inte vill/kan engagera sig på ett mer aktivt sätt genom demonstrationer och så vidare.

Nya vinyler!

Igår på posten fick jag hem 4 limited edition vinyler, otroligt vackra dessutom, med Oathbreaker, ett av mina favoritband. Jag länkar alla album på Youtube, så det är fritt och fram och lyssna. De började sin karriär med något liknar Post-hardcore, men utvecklade sedan mer till atmosfäriskt Black metal. Men sedan bytte de sound igen till något som liknar Post-rock mer. Jag skriver något, eftersom de har ett väldigt unikt sound enligt mig. Ni som gillar det tunga alfabetet rekommendera jag Eros|Anteros och Rheia.
För er som inte vana vid att lyssna på tung musik, rekommenderar jag den mer ”lättsamma” EP:n som heter Ease Me.

  1. Oathbreaker – Mælstrøm
  2. Oathbreaker – Eros|Anteros
  3. Oathbreaker – Rheia
  4. Oathbreaker – Ease Me

Friends not food

Som barn visste jag inte att djur kunde känna smärta och uppleva panik. Jag visste aldrig vad falukorven på tallriken kom ifrån. Det var aldrig något jag reflekterade över förens jag blev vegan. Som vegetarian tänkte jag inte så mycket på hur djuren behandlades, utan jag valde att äta plantbaserat av andra skäl. Men så kom en dag då jag insåg hur mycket djur faktiskt lider i sitt fångenskap. Men det är vanligt att man fortfarande tänker gris, ko och kyckling osv, som mat. Något som tillhör grönsakerna och kolhydraterna på tallriken. Jag klandrar INTE någon, eftersom jag själv varit där förut. Men sedan jag följt bland annat Djurens Rätt har det verkligen öppnat mina ögon för den hemska sanningen, Som tyvärr många blundar för fortfarande. Jag vet att många försöker tänka på att äta KRAV märkt och närprudocerat där djuren har större tillgång till utevistelse. Vilket jag exempelvis tycker är mycket bättre en att köpa dansk kött. Men det oundvikliga kommer alltid ändå. Slakten. Jag har inte hjärtat till att äta något som dödats. Efter allting jag läst, sett och hört, har jag fått ett större samvete och medkänsla. Jag önskar bara att fler ville bli veganer, eller åtminstone äta mer plantbaserat. Är du vegan? Vad tänker ni som följer med blogg och veganism? Skriv gärna en kommentar, men tänk på att hålla en god ton.